Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 2

ter min — du förstår, hon kunde icke varå död ? Nej, käre herr patron, det var hon visst intel Ingen fara — jag var säker på det... ingen faral, Och nu satt han åter i vagnen, som denna gång rullade bort med ännu starkare fart. Den som hört de tunga suckarne derinne, skulle förstått hvilken kamp der föregick. Hvem kunde mäta djupet af den ångest, hvarmed Moss i hvarje sekund frågade sig sjelf: vÄr det för sent, eller — tänk om det vore för sent... Och jag, som älskat henne mer än hon vetat och som ändå med vild grymhet bortsköt henne, då hon tiggde om barmhextighet... Mitt barn, mitt barn, ännu skall du höra din garåle fars röst. Du får icke blifva kall, hör du... Under dessa marter hade han liksom med jernkraft hållit tillbaka tanken på Gudmar. Han visste icke hur han skulle kunna uthärda dennes åsyn, Han skälfde i hvarje led vid blotta tanken att möta honom; men Hjelms bref uttryckte så mycken bestämdhet, att det var föga hopp om något undvikande. Solen hade stigit högt upp på himlen innan Moss kom fram. G Han såg, med den smula förmåga han egde qvar att se, hur folket rörde sig af. och an. Han tyckte, att i fall någon stor olycka varit å färde, skulle allt, både naturen och menniskoverk, hafva stått still... Och se der kom nu. Hjelm springande emot bonom. I Jesu namn tala Min stackars farbror — jag ser det varit en förfärlig natt... Än är ingenting förändradt... Kom nu, käre farbror... här är min arm — den skall vara ett säkert stöd., Moss vacklade,