Aftonbladet – 8 juni 1859, sida 3

nu låg det. en knappt beherrskad bäfvan både orden och meningen. Låt mig få knäböja bredvid er, ech må er hand stryka bort det brinnande molnet från min panna...s Förgäfves sträfvade den. unga qvinnan att med våld kufva den tilltagande fasan. Nej nej nej, rör mig icke... koi mig icke nära — för Guds barmhertighet, kom mig icke nära ! Jaså, ni förändrar ton! Ni hatade mig, ni afskydde mig då så förfärligt — och jag, som trodde er vata så mycket qvinna att ni kunde känna medlidande med det elände, ni sjelf framkallat... O; hvarföre stannade ni ej och: lyssnade till. den första rösten — den var bättre... Nåväl, ropa, om. ni .,behagar...: ropa! Men om ni gör det, är ni icke en qvinna, utan ett vidunder. Jag ropar ej, sade Emilia sakta och kufvad, men ännu en gång bönfaller jag hos er: Gå, gå... Jag vill alltid minnas er med välsignelse, om ni lemvar mig genast. Nej, det blefve alltför kort... Men hvad vill jag då? Endast gråta vid edra fötter gråta öfver mig sjelf — och kan ni sj nn en enda tår åt den förlorade Wilhelm Holt, så gif honom åtminstone den smekning, som han tigger er om! Lägg sedan er hand i min till. afsked, låt era läppar uttala ordet frid, ty mina själsmarter behöfva att lysas frid öfver. ; Frid! vill jag säga tusen gånger, förlåta er vill jag allt bvad ni gjort mig och aldrig, aldrig förråda er — det svär jag men vid mina fötter får ni icke ligga! Jag skulle då dö inför. era ögon... Och nu uppmanar jag er att skynda bort! Hvilken minut-som helst kan min man köra upp på gården: (Forts, följer