Aftonbladet – 8 juni 1859, sida 3

omsluten af hans arm, och jag bar uppfattat allt, allt! Ha, ni tror väl dock icke: att ja kommit för att få veta detta... Meny ni mi våra bur helig som helst i era egna ögon, akta er, var-ej förmätenl! Jag har lidit så ränslöst bland dessa -enöoch ismassor, som ändå icke kunde afkyla mina brännande känslor...... Emilia, som nu såg honom så nära att han endast befann sig på en armslängd ifrån henne, kände att hon måste låta all stolthet, all rättvis harm och framför allt fasang nervretlighet försvinna, om hon skulle verka på denna så förvildade natur. Och i outsägligt bönfallande ton sade hon: sOlycklige man, jag ville ju icke. ert för: derf. — ack, drag det icke nu ned öfver mig!b i Hur skön klingar ej tonen af er stämman... Den olycklige tyckteslyssna med hänförelse . Har jag ej hört den, tror ni, också under dessa hio långa månader! Och då ni talade så mildt som nu, bar jag gråtit som ett barn och tåligt väntat på denna stund, som jag visste skulle komma.n Ni visste? upprepade Emilia. Det var då.. Ja, det var mitt beslut, mitt öde — jag kunde ej ge mig öfver till en annan verldsdel, innan denna galna tyranniska kärlek tagit ut sin sista skärf — och så står jag nu inför er... Jag vet väl att det endast är ert förnuft som bjuder er att vara lugn, som bjuder er minnas att den man, söm hungrat, törstat, brunnit, frusit, som underkastat sig det föraktligaste lif för att nå sitt mål, icke skulle väga om hans djerfhet kostade honom friheten. Deremot skulle er uppenbara atsky bringa honom från den måtta, som nu hejdar hans blod: Men hvad vill ni då? frågade Emilia, öeh