Aftonbladet – 8 juni 1859, sida 3

Fåfönga hotelser! Jag har icke kommit hit i dag... Betrakta denna grofva arbetaredrägt! Igenom tusen öden och lidanden har jag återvändt. Jag bar trott mig redan drunknad sofva på hafsbotten, men jag har blifvit tvingad att återtaga lifvet, öch för att komma hit bar jag dolt mig på så många vägar, att jag skulle ha öfvergett mitt beslut, om ej den inre makten tvingat mig fram... För två dagar sedan skaftade mig depna förklädnad tillträde till den norske byggmästaren, Jag utgaf mig för hans landsman, erhöll, arbete och Wilhelm Holt, som fordom var en af herrarne i detta hugs, bar denna natt för er skull, för att vintia dessa flyktiga minuter, nöjt sig med en vrå på höskullen. Ja, dithän har det kommit... Se der sista delen af mitt lif. Hvad som ligger emellan den dag, då jag fymde, öch den, då jag återvände, må bli mellan mig och min domare! Ni behöfver blott veta att ingen vågar ett så förfärligt spel utan att vinna åtminstone en del af insatsen.s Nu nalkades han allt närmare. Emilia ville hafva ropat, men hans ögon varnade henne, och hon bade sjelf nog sans att fatta att det bästa vore, om hon ensam kunde stå emot denna stunds namnlösa ångest. Jag förstår er! Ni tiger, ni föraktar att höra något om den, som genom sin vansinniga kärlek till er blef ännu uslare — ty för att hämnas på honom, som egde hela er själ, beredde jag hans undergång och, såsom jag trodde, äfven er. Under min fasansfulla ensämbet bland fjällen bestod min högsta njutning i att tänka mig er båda ruinerade, fattiga och olyckliga — fattigdomen dödar så ofta kärleken — men hvar finnes rättvisan? Jag återfinner er i välstånd, i ännu högre lycka... och kärleken, kärleken, kärleken har icke dött... Jag har sett er här vid. fönstret