Aftonbladet – 4 juni 1859, sida 2

var endast orkanhviningar, som skulle dö mec orkanen sjelf. s Sedan några timmar på detta sätt gått fram gick han upp. på sina egna rum. Hvad der föregått med honom begriper jag ej; men då han nedkom till middagen, var hans utseende så fullkomligt förändradt, att jag blef dubbelt så rädd som förut, ty det bar prägeln af ett slags godlynt, att icke säga lustig skämtsamhet. Beate:Marie, min gis,, hette det, du behöfver icke bry dig om eller lägga vid dig alla de galenskaper jag pratade i dag! Sup ponerar att så vettig qvinna som du nog begriper, att när sinnet brusar öfver hos en man, vet han icke hvadhan säger — skam för mig om jag mins en tiondedel af allt det sladder jag utgöt... nå, det var heller icke värdt att minnas. Jag förstår, min dotter, att detta språk skall väcka samma djupa förundran hos dig som det väckte hos mig, ett intryck, som jag naturligtvis icke brydde mig om att dölja i mitt utseende. Men det fattades mig verkligen ord att uttrycka mina känslor. Pappa återtog: . Aha, ser du är förvånad öfver min artighet att sjelf erkänna att jag varit orimlig. Men supponerar att jag kan kosta på dig den der grannlåten för det du varit en bra nog hustru, emellanåt förstås. Ändtligen hade jag kommit mig före att svarar Jag tackar dig, käre man, af allt hjerta för detta erkännande, hvilket jag rfinst väntade nu. Men nåturligtvis är det någonting annat som sysselsätter dig. Något har omstämt ditt sinne — men hvad det är vet väl blott Gud och du sjelf. Ja ja! Supponerar du begrep att jag fått en id, en id6 som heter duga, en ide hela dagen — förbannadt god ide! Dotter min skall få inse att hon funnit sin öfverman. Du förstår, mitt barn, hvilken darrning som grep mitt bjerta. t Hvad är det då, min vän? vågade jag ångestfullt fråga. d Jo, efter min mamsell dotter ändtligen vill göra sig lös från skyldigheter och pligter och