Aftonbladet – 3 juni 1859, sida 2

Ja! Majken rodnade djupt, och det enstafviga ordetsmög knappt hörbart öfver läpparne. ; Gudmar fattade båda hennes händer och trycke dem mot sina ögon, sina läppar. Någonting är galet, det märks nog, och kanhända borde jag lemna dig för att aldrig mer .begära inlösningen af ditt löfte. Vid första tanke härpå känner jag mig dock gripen af namnlös förtviflan. Jag är icke ädel mot dig, älskade — jag borde hafva mod... mera mod. Om du, min Gudmar, egde det af ingenting påkallade modet att fly mig för att ej mera ega någon fordran hos mig, då skulle du bringa till skyndsam utveckling den sjukdom, som kanske ännu kan hämmas. Ack, frukta icke — jag är gudnås ej så fri från sjelfviskhet... Säg mig nu, älskade, hvarföre du kom under natten ? Derföre ... derföre att jag rymt hemifrån... Är du mycket rädd för det ordet? Gudmar såg på henne med :en djup och ångestfull blick. : Rymt — du! Du skulle ha varit under ett sådant tvång? Det är ju så förfärligt, att det ej låter tänka sig. Hör migl! återtog Majken. Din far och Thorborg veta ännu ingenting ... Men om pappa kommer i dag — kanske är han snart här — då ... Dock jag vill säga dem allt, sedan jag först sagt det åt dig. Borde ej du, min make, vara den förste till hvilken jag förtrodde mig? Och detta för mig, för mig, för den mannen, som icke ville uppoffra så mycket som ... SOM ...... Ah, jag vet icke hvad jag sägen... Han förde häftigt händerna omkring pannan ... Här jagar blodet rasande omkring... Ack, ack, Majkes, Majken, min mö, det tynger på min själ att jag för dig kunnat göra så litet. Du gjort litet — du, som denna olycka aldrig hade händt, ifall du icke för min skull blifvit kustuppsyningsman! Var det ej också för min skull som du fick undergå alla uselhetens grader i den tjensten? Tala aldrig