Aftonbladet – 3 juni 1859, sida 2

sJesus, hvad säger du? utbrast han, bleknande af den häftiga rörelsen. Min hustru innan medlet af Öktober? O, då må himlen hafva i sin högsta kärlek aftvått blodsskulden! . ; Blodsskulden ? utropade Majken med mild förebråelse i rösten. Ett menniskolif på samvetet är en tung börda, älskade, den må ha tillkommit genom aldrig så mycken rättvisa, genom aldrig så nödvändig pligt, genom aldrig så stort tvång. Och en sådan börda fruktar jag kan ökas i stället för att lättas med tiden. Men följer mig du, du, mitt lifs ljus, då bäfvar jag ej för något framtidsmörker. Då står engeln vid min sida och fläktar bort oron, som oupphörligt skall komma åter... Dock detvär ju en otänkbar, omöjlig sak. Huru skulle du få din fars samtycke — eller :är det möjligt att han redan... nej, jag kan icke tänka ditåt. Tänk också icke ditåt, min Gudmar! Ännu stå vi blött vid början af stormen och striden. Och likväl närer du ett hopp, min Majken? ;Jag -vet icke rätt hvad jag närer, men jag vet att innan September halflidit, måste här ha varit slag i saken, om jag skall hinna att resa med dig i medlet af Oktober. sDet är någonting.i ditt väsende och utseende, min Majken, som jag nu först fästat mig vid! Jag har sett det från första ögonkastet, men jag tror att jag icke har velat se. det. Huru menar du? frågade hon. Får jag i stället fråga dig: Har du varit sjuk, min ädla mö ... Huru länge har du varit här ? å : ; Sjuk har jag varit —-jag kan icke säga precist huru länge. Det är icke något af vigt, tror jag: en afmattning, en tärande feber, som alltsammans ger sig, då vi få våra angelägenheter på klar grund... Angående min hitkomst, så skedde den i natt. I natt — sade du så?