ange ordets ratta uttal, så Ioreialler det Dbesynnerligt att på samma sida påtäffa ordet Run skrifvet med accent. Hvad särskildt detta sednare ord anbelangar, så förstå vi dock icke hvad hr B. kan mena med att öfver detsamma nyttja den grava accenten? Att tecknet ej kan betyda att ordet bar grav accent är ju tydligt; ty hvad skulle det egentligen vilja söga, att ett enstafvigl ord skulle hafva grav tonvigt? Det måste derföre denna gång dock hafva varit hr B;s mening att genom -accenjuering beteckna någon egenskap hos vokaen u. Straxt efter hr B:s ;rån följer dock runax utan accent? På nästa sida skrifver han dock äfven detta ora med grav accerit: prunas. Här -lemnas man sålunda alldeles isticket och utan ledning för sin gissning om hvad hr B. möjligen kan mens med sin grava accent... Betyder den äfven här någon egenskap hos wu, eller har den här återfått sin vanliga betydelse af grav tonvigt? Sid: 6 (i en -af .de litterärhistoriska paragräferna) säger hr B;: De nordiska hednasskalderna kände icke bruket af rim. De ansvände i stället 1:o allitteration, enligt hvilsken två eller flera på hvarandra följande oråd bdbörjades med samma bokstaf — — 2:0 Åsssonäns, då flera likljudande stafvelser föreskomma i samma rad. Hvad säger hr B. då om det gamla versslaget runhönda? t. ex.: Nu er hörsis hefnd vidh hbilmi efnd, gengr vfr ok örn : of ynglings börn 0. 8. V: ÄT underrättelsen om de gamleg verskonst ofullständig, så inskärpes deremot runstenarnes ålder (ehuru med variationer) så mycket ifrigare genom flerfaldigt upprepande. Sid. 2: vAllmänt är .dock numera antaget, att de (runstenarne) förskrifva sig från tiden 950—1250; samt straxt nedanför: Derföre tillhöra också de flesta runstenar denna (kristna) tid. Detta: skrifsätt fortfor in uti 13:de seklets. Sid. 7: Runalfabetet kom ,sminingom ur bruk, Sum runinskrifter på netenars förekomma mtl. början a for tonde århundradet. Sid. 10: Runswus.. förskrifva sig till största delen från christna tiden, ehuru några visserligen tillhöra hederidomen: Tiden för deras uppresande räkonar man från medlet af tionde seklet till pmedlet af det trettonder. I den förut omtalta Anmälan utlofvades, att första paragrafen i hvarje kapitel skuälle handla om språket och dess genetiska utveckling under hvarje period,. Uttrycket föreföll oss genast innebära nog stora förbindelser för en läroboks utrymme; men vi väntade dock i anledning af detsamma en; om ock kortfattad, sammanställning af t. ex. böjningsformer från de olika tiderna, om också icke så utförd som den Fryxellska, dock åtminstone någon: Allt hvad derom medde!as inskränker sig dock dertill att hr B. sid. 12 benämner det gamla språkets utvecklade böjningssystem. pDe långsläpiga personaloch kasualändelserna hvarpå han, föratt härpå ge exempel, tillägger: Så ändades t. ex. den bestämda dativen af ett subst. masc. sing. på om,-plur. på omen. Ett femenin. med bestämd artikel erhöll ieas. obl. ändelsen ne o. 8 vä Kan en sådan lösryckt uppgift medföra någon upplysning tör lärjungen? En resebeskrifvare t. ex. må, då han talar om något underligt vildespråk, vara ursäktad, om han framkastar ett;så der på höft taget exempel; men att se sådant i en lärobokv! Till. på köpet är nu denna uppgift dels oriktig dels så tvetydigt framställd, att deraf kunna dragas allehanda-befängda slutsatser. Flock; fordom focker, är maskul. Best, dativ. plur. flockomen. Alltså best. dativ. sing. flockom (1), eller kanske flockerom 0 — Pecka, är femininum, . Låt nu äfven skolwojken få veta att det fordom skrefs vecka. Det skall enl. hr B. få ändelsen .ne i best. cas. obl.v Alltså, säger skolpojken, både i dativ. och accus, både ij sing. och plur. veekane (2): Den vigtigaste : anmärkningen mot hr. B:s behandling af. hvad man plägar kalla medelsvenskan, torde dock vara, att han förlägger sina underrättelser om densamma till det kapitel, som handlar om tiden mellan 500—1640. Se hela hans-yttrande sid.:12. Jenna oegentlighet föranledes troligen deraf att Han tilltager den föregående perioden aldeles för lång, eller från år 1000 ända till år 1500. Unionstiden, en öfvergångstid i allt. olik både tiden förut och tiden efteråt, var det ej minst i språkligt hänseende. Bid. 16 säges: De från detta sednare språk (danskan) hemtade ändelser på e och er utbyttes np (skedde utbytet först nus, i perioden mellan Stjernhjelm och Dalin?) mot Aa msemsynoligen svenska slutstafvelserna a, o, uv UrSPrung:-o 7 att alla e och är, or. Är det hr B:s mening, a. a er äro från danskan hämtade ändelser. Hvad säges då om hela den i äldsta språket stora klassen af svaga maskuliner-på e(i); t ex. ande, hafre, värme o. 8 v. 2 Ochyi afseende å er, hvad sägs om den-af fornspråkets stark deklinationery som hade er, ir, till nominativ pluraländelse, och derom att. en stor mängd. ord under alla tider troget bibehållit densamma, såsom t. ex. de flesta i plur. vokalförvandlande (söner, rötter, 0.8. v.)? Ännu mera rasande blir det om man tar hela meningen på en gång, eller atb e, er, utbyttes mot a, o, ar, or. Alltså t. ex. danska Qvinde, svenska gvinna. Således pluralis gqvinnar? Hvad är det för substantiv, som i danskan ändag på e och i svenskan på 0? Något sådant finnes icke oss veterligt? Vi gissa visserligen att hr B. vid sitt a hufvudsakligen tänkt på infinitiver samt på singularen af en hop femininer, vid sitt o på en del verbala pluraler; . och vid ar, or på plur. af våra vanl gen den 2:dra ogh I:sta kallade deklinationer; mer vi hemställa till honom sjelf; om man har rätt att till skolungdom framkasta uppgifter i sådant skick? —På nästa sida säger hr B.: plural-formerna i svenskan bildades efter de isländska nominativerna, men i danskan deremot de isländska accussativernar (obs. att här alltjemt är tal om perioden mellan Stjernhjelm och Dalin!?). Enligt denna grundsats har den i SR NTA AR ARNESEN, NIE SR MOV SAG ag PENIS ÅK