Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 3

Maken... dottern! Hon lutade pannan tungt i handen. Ville Gud hafva barmhertighet med dem? Skulle minsta skymt af det hopp, som Majken kanske dolde under resan, någonsin blifvå visshet... Intet hopp lifvade modren. Beate-Marie, ljöd det innefrån... BeateMarie — hustru, har du också rymt? Hustrun väckte häftigt till. Jag är här... Jag trodde att du ville vara ensam... I detsamma såg hon upp... .mensteg häftigt tillbaka. Så hade aldrig förr någon sinnesrörelse gestaltat sig på mannens ansigte. Han var blåblek, med ögon som tycktes hafva stigit ut ur sina hålor — och en panha så hotande att den inneslöt allt, utom en enda tusendels rynka, der en gnista hopp kunde vara fördold. Jesus, min Gud, är du sjuk? Jag är ursinnig... men sansen har jag i behåll... Ni skall få ångra er... Gå ur vägen för mig, det är rådligast, tills jag tagit mitt beslut. Fru Moss tackade sin Frälsare att hon fick gå ur vägen. Hon sökte tröst i bönen, men de förvirrade sinnena ville ej låta samla sig. Och. måktlös, bedöfvad, kännande sig förintad under denna förhärjande storm, sjönk hon ned på dotterns säng, der hon slutligen efter den sömnlösa natten gret sig tills sömns. 11 KAPITLET. Genom lifvet och döden. Klockan emellan 3 och 4 på morgonen väcktes Thorborg ur sin lätta och oroliga slummer genom hofslagen af en häst. Någon red förbi fönstret till hennes lilla kammare, som låg utåt vägen. Öfvertygad att det var något angeläget sockenbud, skyndade hon upp och blickade ut genom gardinen. Men af hvilken gränslös häpnad intogs hon icke, då hon fick se Majken — såframt det verkligen var Majken, ty pågot obeskrifligt