Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 3

sinnesstämning? Säkert en barmbertighetens ongel för den som lider. Så skall du icke prata, son, det tycker jag icke godt om. Mannens gerning uträttad bör icke ha någon ånger i släptåg. Om det varit något att ångra, hade han icke gjort den ... Se der kommer syster din — hon kunde icke vänta., Thorborg smög in, luftig som en andesyn, och lade sitt hufvud utan ett ord vid broderns bröst. Tack! sade Gudmar, stridande mellan vekheten och begäret att härda sig emot den. Du lilla barn är ju bättre än vi — hvad har du hört i din själ? Frid och försoning. Du ville icke det onda, hvartill du blef tvungen genom den makt, som du måste lyda. Den grymma tjenstepligtens stränghet förstår jag nu. Din själs smärta, min dyre bror, läkes i sin tid; och det skall bli dig ljuft att erfara, det Tuve sagt till Hjelm att skulden var deras och att han ansåg Olagus sista erkännande derom vara ett afbedjande hos dig.n O, Herran vare lofvad! De orden kännas för mig som balsamsdroppar i ett öppet sår ... Men vi får nog tid att tala derom. Gif mig nu för Guds skull Majkens bref! Mitt hjerta förtäres af längtan efter ett enda ord från henne. Hon, så ädel, så frisinnad, kan icke dömma mig inskränkt. Hon skall nog vara god. Ja, utan tvifvel.n De gingo ned. Gubben hade redan lemnat dem för attin träda köksvägen till sitt rum. I horborg öppnade dörren åt förmaket, detta fridfulla rum, der solen lyste in genom de klara fönstren, der blommorna doftade och kanariefåglarne sjöngo sina morgonhymner, besvarande dem, som ljödo derute från luftens fria sångare. Och i detta trefnadens tempel stod nu, hvem — om icke Majken. Tborborg aflägsnade sig hastigt, men icke så fort, att hon ej hörde en dubbel snyftning sv Sedan blef allt tyst liksom i en gref,