Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 2

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN Ar EMILIE CARLEN. Hon gick ett par steg framåt; och betraktande fadern med en blick så fast att han ej kunde uthärda den, sade hon, utan att det ringaste höja rösten: : Jag reser i morgon innan klockan 91. Gör du — än om jag sätter dig inom lås och bom? Sådant har man förr en gång hört talas om att fäder fått göra med motsträfviga döttrar.o . Det medlet bör pappa icke försöka. Jag känner inom mig ett behof, som manar mig att varna pappa för det. nSåså... nå, nu har du följt den maningen — och det är icke ditt fel, icke alls, att jag är så oresonlig att vara döf för den. Hör mig med mindre hån och mera kärlek, pappa! Om jag ej under hela denna tid sedan vårt sista samtal lefvat i en så onaturlig spänning, skulle jag försöka allt hvad ett mildt, ömt, bönfallande och ödmjukt språk förmådde att verka på pappa, men nu har jag det icke i min makt. Må dock pappa tro min heliga försäkran, att kärlek låg ivarningen, den bästa kärlek, som jag kunde gifva pappa!x Tack, tack — jag ser nog att du är rik på kärlek, begriper att du icke begär bättre än att visa mig dina tänkesätt... Och du har lyckats. Nej, gudnås, jag har icke lyckats... Men hvad pappa nu icke genomskådar, det ser appa framdeles, då hatet mot Gudmar icke längre skymmer pappas skarpa förstånd och icke längre tvingar hjertats röst till tystnad. Begriper — jag skall väl få samvetsqval, när hjertat blir vid röst? Fy, så listig qvinna du är... att du inte blygs! ) Se A. B. n:is 1—47, 49—58, 61—81, 83—100, 102, 105 och 107—121.