Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 2

rn En timma, två timmar, tre timmar förgingo emellertid. Ingen kom upp, och någonting, som Moss skydde att förklara för sig sjelf hindrade honom att gå ned. Han blef qvarsittande vid skrifbordet, underkastad inflytelsen af denna ängslande, aggande känsla, som tyckes bosatt endast i örat, ehuru hjertat känner sig tillreds attskena vid första knäpp i låset. Vredens storm, åskmolm och blixtar hade nu upphört — han visste icke när eller huru det gått till. Blott det visste kan nu, att något bestämdt icke blifvit vunnet. Han väntade, han längtade efter middagen, då något måste låta höra af sig. Ändtligen gick det itrappan: lugna, jemna, släpande pig-steg läto höra sig. Moss kände hjertat fröjdas och modet växa. Då pigan steg in med vanligt matbud, stack ban handen i fickan för att spendera en hel 24-skilling, men han lät den åter neddyka ... Hvarföre väcka uppmärksamhet? . aJaså... Kors är detredan middag! Äro hustru och dotter min inkomna?o — Frun, jab Och mamsell? Hon var inte bra. Maten skulle bäras till henne.s sJag koramer. Fliokan gick. Moss steg upp så lätt som om han blifvit minst tio är yngre. Han drog ett obeskrifligt välgörande ande drag och hade som hastigast några småtrefliga ider om naturens underverk. En man af hans skrot och korn ha erfarit fruktans förlamning! Man måste hafva upplefvat en sådan sannfärdighetssaga för att tro på dem. Han drog till halsduksrosen, som omedvetet blifvit upplossad; och sedan han antagit ett utseende af nedlåtande värdighet — ,stackars Beate-Marie har haft nog i dag, — steg han ned i matrummet, föga mindre stolt än en Gud, den der skiftar rättvisa på jorden. Det majestätiska i hans uppträdande gick emellertid förloredt för den enda åskådarin