Article Image
set ancoremorta: torde snart, med unds njeip, förvandla sig till en hymn öfver friheten. Rättegångsoch Polissaker. Brogrenska målet. Aktors slutpåstående, (Slut från gårdagsbladet.) Innan jag framställer de påståenden emot kapten Brogren, hvartill, efter mitt bedömande, ransakningen föranleder, torde det mig tillåtas redogöra för de skäl, hvilka hindra mig att i en eller flera delar instämma uti. de af målsegaren gjorda påståenden: Härvid möter först det af mälsegaren emot vittnet jungmannen Wibom: framställda yrkande, att icke blotthans vittnesmål skulle frånKkännas laga vitsord, utan äfven Wibom fällas till laga ansvar för falskt vittnesbörd eller åtminstone till böter enligt 27 Srättegångsbalken, hvarmed förmdligen me nas 27 i-17:de kapitlet rättegångsbalken. Deupp gifna skälen för detta påstående äro hufvudsakligen att. Wiboms uppgifter inför domstolen i vissa delar afvika, dels från hvad han skall utom rätta uppgif: vit, dels ock från andra vittnens, särdeles maftrosen Buschs berättelser, så att, enligt målsegandens mening, Wiboms berättelse skulle i mycket förhålla sig till öfriga vittnens berättelser ungefärligen som svart till hvitt,, hvarefter slutligen, till förklaring af Wiboms förbållande, åberopas ett annat vittnes berrättelse, att Wibom vid ett. tillfälle yttrat, att kapten Brogren måste skicka Wibom penningar, emedan Wibom eljest kunde göra Brogren olycklig, emedan Wibom kände att Brogren misshandlat Isberg så att han dog. För min del anser jag skiljaktigheten emellän Wiböms:och Buschs eller någon af de öfriges berättelser destomindre berättiga mig att Znsamt mot Wibom framställa påståenden, som, opartiskt betraktadt, en dylik skiljaktighet ju städse måste inverka störande äfven på båda vittnenas trovärdighet. Och att inför rätta hafva på ed afgifvit en berättelse af skiljaktigt innehåll från hvad han utom: rätta yttrat; är något som icke endast mot Wibom, utan tilläfventyrs mot flera af: de afhörda vlitneha kan anmärkas. . Man. jemföre endast deras berä tel ser inför öfverståthållareembetet och inför domstolen. Pet är dessutom en vid ,domstolarne alltför vanlig erfarenhet att vittnen till föld af olika uppfattning, olika förmåga att minnas, närvaro vid olika tidpunkter af samma tilldragelse och dylikt, lem:a skiljaktiga uppgifter, utan att man derföre eger skäl tillvita någondera att med vett. och vilja aflägga. falskt vittnesbörd, eller ens, då hvar och en vidhåller sina uppgifter och dessa icke sakna inre sammanhang, kan frånkänna någondera laga vitsord. Är nu detta ofta nog förbållandet i temligen vanliga mål, än lättare måste det hända i ett mål som detta, der vittnena blifvit hörda först halftannat år efter tilldragelsen, de omvittnat och der följaktligen minnet af detaljomständigheter lätt hunnit att förvirras, hvaraf äfven flera berättelser onekekligen bära spår. Och hvad slutligen beträffar målsegandens mening, att Wiboms uppgifter skulle stå i sammanhang med penningeunderstöd från kapten Brogren, så är detta förhållande icke emot Wiboms bestridande styrkt, ehuru tyvärr anledningar icke, efter hvad protokollerna utvisa, saknas att vittnena i detta mål icke, såsom vederbort, fått, fredade från alla påtryckningar, afgifva sina berättelser, enär, äfven om afseende ej fästas vid den af Wibom omvittnade sundfägnad med punsch., han och vittnet Busch hemma -hos notarien Carlstedt erhållit, eller vid det if. Busch omvittnade yttrande af matrosen Helmström att man ej borde -tala om allt, enär Brogren vore en hederlig karl, som lofvat bjuda på cen sexa för, tjugo riksdaler banko, — det i allt fall blifvit genom sammanstämmande vittnens intyg styrkt, att 14 före förhöret i poliskammaren matrosen Halmström fällt ett yttrande, att Isberg efter återkomsten till hemmet supit och missvirdat sin helsa, matroserne Hellman och Leverin hotat Holmström med stryk, om han sade något sådant och ej hölle med lem, hvarefter Holmström efter förhöret yttrat att han ej tordes yppa salna förhållandet af fruktan att blifva ihjälslagen, äfvensom idettå mål, der hr tullinspektoren Isberg är målsegare, inträffat att under rådhusrättens förhandling blifvit af ett vittne anmöldt atten jemväl såsom vittne i målet afhörd julluppsyningsman yttrat hotelser emot den som vittt om ett slagsmål, hvaruti ynglingen Isberg efter iterkomsten till hemmet råkat, och att samma ulluppsyningsman, häröfver: hörd, enligt protokollet bunder synbar förlägenhet förklarat, att han med let yttrande, han kunnat fälla, icke haft någon ond afsigt eller velat något ondt.s I enlighet med hvad ofvan bKfvit yttrat finner jag nig icke kunna instämma i målsegandens empt jungnannen Wibom framställda påståenden. I ordning följa nu målsegarens i sjelfva saken ramställda påståenden: Dessa äro: Alt saken ifråga om uppträdeti Samarang må lemras till framtiden, då den genom nu felande vittnen kan uppenbar varda, Att Brogren måtte, enligb grunderna i 28 kap. 2, 3 och 4 S missgerningsbalken, ådömas fbll mansyot ger deremot svarande fängelse vid vatten och röd, , Att Brogren måtte fällas till ansvar för begagvandet af lifsfarligt vapen. Att Brogren för de Isberg tillfogade: nitton slag, såsom innefattande fulla egenskapen af nidingsdåd ;ch edsörebrott må, jemlikt kongl. förordningen d. 20 Januari 1779, straffas med ett års fästning och tt hundra dalers böter, utom tveböte för slagen. Hvarförutan blifvit yrkadt förpliktande för Bro ren att utgifva åtskilliga ersättningsbelopp. Kapten Brogren är ängifven att hafva genom våldsamheter, som han i Samarang och Straat-Sunda skall emot Isberg utöfvat, samt genom derpå fölande behandling vållat Isbergs dödAtt nu påstå att kapten Brogren på samma gång skulle för bristande bevisning ställas under framtiico och såsom öfvertygad ombrottet straffas med niel mansbot, således på sämma gång förklaras icke vara öfverbevist, och dömas till det Högsta straff om till äfventyrs kunde honom såsom öfvertygad HJäggas, är ett yrkande af så egendomlig art, att ag ej misstager mig, då jag anser öfverflödigt att gå i vidare redogörelse, hvarföre jag ej kan detmma understödja. k met och bullret på Neapels gator liknar sålunda sorlet i en bikupa, vå hvilken öfra hälften blifvit

28 maj 1859, sida 3

Thumbnail