Tarotver ger en korrespondent ull Norra Calmar Läns Tidning följande lifliga och intressanta skildring: Skanvik den 16 Maj: Skanvik! Jag antager att du i minnet, värdaste läsare, genomgår hela ditt geografiska kunskapsförråd, att du möjligen tager Hartman och Palmblad, ja sjelfva gubben Tuneld till hjelp, men ändå icke finner reda på detta namn. Du söker på kartan, kanske nedåt Ticinos flodområde, menande Skanvik tilläfventyrs vara fransmännens närvarande högqvarter i det stora italienska befrielsekriget. Långt derifrån. Du har Skanvik. mycket närmare. Detta hitintills så föga bemärkta ställe är beläget på sydöstra kusten af Gränsö, hvilken ö utgör ena sidan af inloppet till Westervik. Ön är i öfrigt en lustpark, der bland ståtliga ekar och furor det vackra herresäte, som bär öns hamn, tager sig särdeles väl ut vid stranden midt emot staden; men Skanvik är öns fulaste punkt; du finner der blott nakna klippor, enstaka tallar och i grannskapet en anspråkslös fiskarekoja, men du har hafvet fritt framför dig, och så långt ögat når åt detta håll ser du blott himmel och vatten. Denna annärs så ödsliga punkt har under det sista dygnet företett särdeles mycken liflighet; men hafvet här utanför, den vanligen så oroliga Asken), har varit lugnt, lemnande dymedelst sin välkomna och vigtiga tribut åt det stora företag, som är föremål för denna anspråkslösa teckning, nemligen nedläggandet af telegrafkabeln mellan fastlandet och Götland. Hela den tänkande verlden följde med största uppmärksamhet, för vid pass trefjerdedels år sedan, Agamemnons och Niagaras, äfventyrliga färd mellan Valencia oeh S:t Johns. Se här en motbild, visserligen i mindre skala, men dock icke så mycket mindre att den ju icke bör förtjena någon uppmärksamhet. Det gäller visserligen icke en förening mellan tvenne verldar, icke en sträcka af hundradetals mil, icke millioner riksdaler. Här är blott en liten familjeangelägenhet i fråga. Det är helt enkelt en moder som famntar en älskad dotter, som på detta sätt (med i familjens ställning icke obetydliga uppoffringar) försonar fordna tiders stjufmoderliga behandling. Intresset för det företag min berättelse behandlar lärer således icke sträcka sig utom slägten, men det är vackert så. K Alltså till Valencia! d. v. s. till Skanvik! Om du vill som jag, läsare, så skola vi placera oss på denna temligen höga klippa nere vid stranden. Vi kunna derifrån hålla god utkik åt hafvet och lika väl observera hvad som tilldrager sig i land. Kl. är 6 på aftonen den 15 Maj. Se der skjuter ett ångskepp ut framom udden. Det är vär engelsman, Berwick, — med telegrafkabeln ombord, — som synes blott hafva väntat på sabbathens utgång för att börja sitt värf. Lugnt och säkert nalkas fartyget, blott på några famnars afstånd, klippan der vi stå. Du ser kabelns ända, färdig att sticka utisjön, och maskinerna på däck, som tjena till att hålla den i sträck. och efter företeende omständigheter hämma dess lopp eller tvärtom. Det hela ombord bär utseendet af en mekanisk verkstad, der visserligen icke sotet och stenkolsröken saknas. I oändliga (öfver 14 geogr mil) ringar, ända ned från fartygets köl, slingrar sig den 1 tum i diameter tjocka tråden och utgår omkring en kon, som är afsedd att förekomma äfventyrliga böjningar. Medan vi äro så nära, kan jag icke underlåta att presentera för dig några af de ombord varande personerna. Att herrn der borta, som står så gentil klädd i frack i kölden och har så mycket att beställa, är fartygets kapten, det är icke svårt att se, en britisk sjöman af äkta skrot och korn; hans namn är Cowle. Det är ej heller svårt att upptäcka att mannen derbredvid är ordnaTen af det hela.Det är engelske öfveringeniören m:r Canning, en af ingeniörerna vid utläggningen af Atlantiska kabeln; om han är slägt till den remarkable lorden, det vet jag icke, men att han är en gentleman, att en viss öfverlägsenhet bor i hans sätt, det ser du nog. Du ser honom här, lik en fältherre före bataljen, kasta sista gillande blicken öfver de slutna batterierna. Han omgifves af några engelska telegrafister. Såsom representanter af svenska telegrafverket finna vi ombord tvenne af styrelsens ledamöter, intendenterna major Fahnehjelm, den förste svenske telegrafisten, och kapten Akrell samt dessutom direktören Preumayer med flera tjenstemän och några amatörer. De 80 åren hafva hindrat telegrafverkets vördade chef att, annat än med tankarne, följa detta företag, en ny länk i den kedja af tacksamhet, som binder fosterlandet vid denne son. All right! ljuder ifrån däck och besvaras i chorus. Skeppets slup, väl bemannad, med den engelska inceniören, hans adjutanter och — kabeländan ombord, sticker ut mot land Nu skall du se att det går som ett jehu. Nu är saken börjad och ingen tid att förlora. Du vet knappt ordet af förrän du fiöner tråden i 6 å 8 ringar fästad omkring några träd straxt upp i land och ä1dan införd i ett der bredvid befintligt tält. Som en orm slingrar sig kabelp ut i sjön; båten lägger ut från land, efter att hafva qvarlemnat den ene af de engelska telegrafisterna, som skall underhålla kommunikationen mellan fartyget och land. Berwick lyfter ankar och går under kanonsalut och hurrarop, först långsamt, sedan med allt starkare fart, utåt hafvet; den nedgående solen kastar från land sina strålar till afsked, åskådarne på de omgifvande klipporna uttrycka på allt sätt sina välönskningar. Det var ett högtidligt ögonblick,. en tafla af gripande effekt, som ofelbart på en hvår måste göra ett djupt intryck af vördnad och tacksamhet mot försynen, som vägledt menniskan ända derhän att hon så förmått beherrska rum och tid... Snart är Berwick bbtt en liten obetydlig punkt vid horisonten, och försvinaer inom några ögonblick. Vid nedstigandet från klippan — det vi nu med din tillåtelse företaga, sedan intet mera utåt hafvet är att skåda — kan jag icke underlåta att särskildt fästa din uppmärksamhet på den punkt der kabeln skjuter ut i sjön. Du skall lätt finna ati platsen, med omsorg vald, synes likasom af naturen vara ämnad till detta ändamål. Det är en ungefär två famnar bred ränna (med bråddjup utanför) emellan tvenne klippor, af hvilka den ena, yttre, utgör en ganska respektabel vågbrytare och åtminstone till någon del bör skydda mot kabelns naturlige, icke sällan hätske fiende, nemligen vårisen. Uppe i tältet är engelsmannen, omgifven af flera svenska telegraftjenstemän, redan sysselsatt att med sin nåltelegraf) korrespondera med Berwick, de man just nu håller på att vid supgn dricka en skål för kabelns välgång. Jag antager att man gör så äfven inom tältet, och under tiden slå vi oss ned, du och jag, käre läsare, vid den bivuakeld som, muntert och inbjudande i nattkylan, flammar här bredvid. Medan vi vänta på sakens vidare utveckling, villjag berätta dig något liiet smått om vår vän, den svarte ormen, som ringlar här bredvid. Som du ser, är den yttre beklädnaden af jern, d. v. s. virad, ganska bastant jerntråd, utanpå vederbörligen tjärad; derinom är starkt tjärad hampa, hårdt lindad om den tjocka guttaperkan, som sålunda är tredje beklädnaden och. omgifver de smala koppartrådarne, sju till antalet. Kabeln, kostande 10,000 pund sterling (e:a 180,000 rdr rmt), är fabricerad af det ansedda engelska huset Glass Elliot Comp. i London på den korta tiden åf ungefär tre månader. Berwick medhadesamtidigt från London och utlade i början af Maj en 10 geografiska mil lång kabel emellan Helgoland och Tönning, hvilken är meningen utgöra början till förbindelsen med England på denna väg. Nu ropar engelsmannen derinne i tältet att Berwick fått sigte på Gotland; klockan är nu balf 4 på morgonen. KL. 7 ankrar farlyget en fjerdedels sjömil från Gotland, der kabeln kapas för att, på samma sätt som sjömannen splitsar en hamptross, förenas med en gröfre kabel (1; tum i diameter) att fästa i land. Kl. 10 är allt färdigt och fartyget åter i sakta gång mot land, derifrån på några hundra famnars afstånd åter kastas ankar och tråden prak