Aftonbladet – 27 maj 1859, sida 2

ordet... Gå nu och kälta icke längre — det hjelper till ingenting., Den stackars fru Moss gick emot dörren. Hon kände i sitt inre med en förfärlig smärta att hon icke i dessa ögonblick var i stånd att samla den makt och kraft, som hon stundom egt. Antingen hade den gått unde i dessa fyra dagars dödliga oro eller — Hon var alltid färdig att bevara ett hopp som nödankare — hade Gud utsett en annan tid, kanske ändå nödvändigare än denna, att gifva henne tillbaka den mäktiga styrka, som bennes make aldrig motstod, då han deremot motstod de ömmaste, mest undfallande böner. Men, -— hviskade det resonerande och klarseende förståndet hos hustrun, som för väl kände sin make — här blir ej tid för mig mera. Och så såg det verkligen ut. Moss inre medvetande sade äfven honom att han kunde frukta det hans makt icke skulle räcka till, och det vilda sinnet sporrade sig då sjelft för att gifva sig den trösten att det aldrig skulle vika. Hustrun hade stannat vid dörren med nyckelvredet i handen. . Nå? frågade mannen med en nästan hotande röst — ty under hennes vacklande svaghet arbetade han riktigt upp sig i modet. Mitt hjerta slår så hårdt... Majken... Nej, jag kan icke gå och säga henne att... att... hennes egen far nekar att taga emot henne. Så skicka in pigan och låt henne veta att jag har förhinder! Tänk om hon då tager något steg, som du helst önskade att hon icke togels Hvad för steg då? Är jag icke hennes far! Hon vågar icke taga något steg, som revolterar mot min vilja... hon vågar ej, hör du. Fru Moss skakade på hufvudet. Reta mig ej längre, qvinna, utan tänk på hvad din frid. tillhörer! Jag tror, förbanna mig, att hvarenda menniska blifvit vriden: Här fär jag ett bref från Hjelm fullt åf de fördömdaste... Nå, det hör inte hit. Du må