Aftonbladet – 27 maj 1859, sida 2

Jag har icke brådtom. Nej, nej men... Det är nu fyra dagar sedan du kom hem med olycksposten och talte med henne så hårdt ... så hårdt. Sedan dess går här — jag hade så när sagt — en dödsluft genom huset., Nå, supponerar du bör begripa att just den luften icke anstår en man med mina vanor! Men du och dotter min sköta så listigt om ert arbete för att verka på mig. Ni verkar ändå ingenting annat än att jag ömkar mig öfver er enfald. Är väl jag en karl att falla i qvinnfolkssnarori Min vän, jag förmår icke höra detta längre. Här måste bli slag i saken. Hon har begärt ett samtal, och du kan icke vägra henne det. S Men jag vägrar, säger jag! Hade du sjelf förstånd, skulle du heller icke be mig. Fan vete, när sinnet rinner öfver, hvad man kan tala och göra. Men du måste kufva och beherrska sinnet, det blir af högsta nödvändighet, och saken är i den grad vigtig och allvarlig att jag vågar förklara, att det för dig kan bli en källa till evig ånger, om du längre envisas Moss, som under hela tiden synts ängslig och villrådig, utbrast nu häftigt: Nå, hurudan är hon — huru ser hon ut? Har hon sagt åt dig hvad hon vill? Hurudan hon är och ser ut? Om jag skulle likna hennes utseende vid något, så är det vid granitklippan. Sagt har hon ej minsta ord, utom dessa: I dag måste jag tala med pappal ; Ja, hon är en katig qvinna, vet nock satan det! Men sin egen far skall hon ej skrämma, Supponerar jag också är en klippa... Gå nu och låt henne veta min tanke — och det är den, att vi tillsvidare finna oss bäst vid att inga samtal ba. Käre man, detta är omöjligt. Det strider ju helt och hållet mot både förnuft, hjerta och mensklighet. Det må strida mot hvad som helst, men det är möjligt och visst också. Du har hört