Aftonbladet – 26 maj 1859, sida 2

Tyst, hviskade Gädda, din obetänksamhet gör honom väl så säker, att han inte behöfver någon draggning. Mins dej på det talet, jag hade till dej, när vi reste till Mörkön, och låt mej svara, annars följer han så noga våra spår att vi inte får spåra något sjelfva. Kör för det, gamle-far! Jag säger inte lefvande ordet, så j behöfver inte göra er besvär att rifva er hvarken på näsan eller bakom venstra örat. Bra bra, dul Vill j inte säga mej hvarifrån j fått det skynket? frågade Ragnar, framlutande sig mot båtkanten. Det behöfver inte vara någon hemlighet! förkunnade Gädda. Kamraten och jag, som hade något ärende bär för egen räkning, hitta den borte vid stupehällen mellan de s .å klyftorna. Det är: klart som dagen;att hafsfrun dragit ner någon så häftigt med-sej, att en rocktrasa fastnat i skrefvan.. Sådant äfventyr må ingen förundra sig öfver på Hafsfruskäret — här har nock varit kovstigare äfventyr ... Vill j ha skynket ner till er? Nej, tack, jag harinte med hafsfruns egendom att göra. Då vill j väl inte smaka på hennes vin och skorpor heller? Det syns att hon nyss baft kalasering här: vi hitta lite smått... Nå, j Ragnar, j kommer väl snart till Göteborg nu? Men jag tänker j slipper för skäligt pris, om det kommer an på löjtnanten. Den affärn har stulit både mod, och märg ur .mej! medgaf Ragnar. Men j vet: att Olagus var Olagus, och att lika stora bjässar som jag fått böja sej under hans ok. Hedersamt vore det af löjtnanten om han lägger till goda ord. Han blef då öfverfallen i sin pligt, och en grufsam sak var det, det säger jag, som annars inte är bang i bröstet. Nej, j är visst inte bang, Ragnar, det vet alla -om-känner er. J torde inte vara rädd för någonting, j måtte ha hvem som helst på skutan. Hvad är. det j talar, Gädda? Gubevars, jag har väl inte talat någotsom var er till misshag? När en är så här ute på farvägar, få talar en så mycke bredvid