Aftonbladet – 26 maj 1859, sida 2

Jag skall göra ett spejande, du! Med det samma tog gubben Gädda plats vid den lutande stenen. Varskor j något, gamle-far? Jag vill aldrig vara ansedd för ärlig man, om det inte är Ragnars lille slupI Nå, ser j nu att mina utläggningar går allt mer och mer i lås. Tyst då ... Låt oss varligen stiga opp och gå åt andra sidan, der vår egen båt ligger, så lyss vi till. Se de oss häri bålan, så är det som om de skulle ta oss på någon slags bar gefning. Vi ska ställa oss klokt och inte ta maktspråket ur fickan utan att det behöfs.n Våra äfventyrare kommo nu .ut på den sidan af skäret, hvarifrån den biltoge, under de förtviflansfulla betraktelserna öfver Vilhelm Holts bild och under den farliga leken att få erfara de nervskakande känslorna vid ett tilltänkt sjelfmord, nedstörtat i djupet. : Naturligtvis låg icke båten åt den stupande väggen, utan inskjuten i ett stenbrott åt sydvestligare delen. Men då de passeråde förbi detta slags ättestupa, kastade sig främlingsfiskaren med ett språng åt ena kanten, der på en liten skarp klyfta hängde en tydligen afryckt klädesremsa af blågrå färg. Nu, sade Gädda, kan en börja att både stafva och lägga ihop. Ändtligen! svarade främlingsfiskaren nickande. Detta kanräknas att vara på rätta spåret.n Men han har också — märk mej det, Tolle — velat gå på det spåret, som ingen olofvandes bör söka: han bar kastat sej i vattnet för att kanske tillegen straftdom göra af med sej just på den stranden, der han begått sina onda ting. Men Herren allsmäktig har väl visat honom tillbaka igen, eftersom han kom okallad, och för att ge honom ännu en nådetid till bättring. Jag vill snarare tänka mej till, genmälte Tolle, ått han ångrat sej, då han väl kom i vattnet och att han då simmat omkring till andra sidan. ; Han har ändå velat dö, du — han harji velat dö. Då är han också stadd på ångersväg, och den som är stadd på den vägen, må en ha någon miskund med.