Aftonbladet – 25 maj 1859, sida 2

Det var sak samma. Han har inte någon vidare befattning med byggnadsverket, men jag talte vid den nye bokhållarn och den norske byggmästarn, och så blef allt oppgjordt, så att arbetet börjar i morgon. Må Herren låta det ske i en lyckosam stund ... Men angående ärendet vi är ute i, så tror jag inte på någon lyckosam stund. Men efter vi kommit så långt på väg, ska vi väl fram och leta efter hittegods.n Nu, yttrade främlingsfiskaren en liten stund sednare, har vi hunnit till nådi hafsfruns fotfäste. Få se om vi hittar några spår efter syndarn, som hon försmådde, eftersom hon kasta opp honom igen. Du vet, inföll Gädda, att jag inte trott med någon riktiger tro på dina inbillningar. Något var det ändå som locka mej, men jag riktigt skäms för att en så slug man som jag tycker mej vara, gubevars, skall falla i enfaldigheter. Den, som gjort Holtens gerning, måtte nog akta sej för att kasta sej midt i värsta fara han kunde hitta på, och värsta faran stod vid hemmansdörrn, begriper du. J må inte bli något missgynsam mot mig, gamle Gädda, om jag narrar er, för då har jag narrat mej sjelfver. Ingen har ju dock — besinna er på det — hört lefvande ordet om att någon norsk kringfarare blifvit borttappad; och han kunde. väl inte både sjunka och flyta opp igen utan att det väckt efterfrågan hit och-dit, om han varit sedd förut på kusten och känd af någon kristen menniska. Och sen så är det då fulltaligt att Ragnar draggat här omkring denna leden. Då skulle Ragnar haft honom med sej från Norge och gömt honom? Nå, om jag nu kunde tänka så klent om Ragnar, detjag inte gerna vill, så skulle jag då aldrig begripa .mej på hur han kunde gömman för Tuve, som var med på resan. Ja-gu, Tolle du, är det inte omöjligt, hur jag vändert, utom den stora omöjligheten, som flyter ofvanpå alla de andra, att rymmarn ända sen förra hösten skulle hållit till i Norge, tjocka