Aftonbladet – 24 maj 1859, sida 2

ket brydd, och Pernillå fördjupade sig helt och hållet in i spisen. -Derefter sade fadern med särdeles vek röst: Ja, kom hit, mina piltar, och läs den högt för mej! Jag har baft så många förrättningar för mej, att jag inte riktigt mins den så som mormora brukade läsa. Och kom shit nu, j också, småtultingar, och du med, Pernilla, så ska vi höra på Jakob först! Och om söndag skall jag läsa igenom fader vår och mer till i mormoras bok — och det vill jag för hvar söndag. Och -både lille Jakob -och lillTolle läste sin bön så snällt och med så klar och ljudlig röst, att den stackars främlingsfiskaren och hans hustru rördes ända in i själen, vida mer än de rörts af någon gudstjenst i kyrkan. Derefter bäddade Pernilla: det stora baktråget, som nu innehades af de små flickorna, emedan gossarne tagit arf efter mormor och lågo i hennes säng. : Sedan barnen kommit till kojs och allt var tyst, blef det ordentligt tal mellan de två, som nu trodde sig vara ohörda. Men lille Jakob låg vakeh och lyssnade i tysthet efter huru vackert far talade Om de två gamle männen på Ufklippan, somskulle ge mor pengar och som manat far till gudsfruktan och arbetsamhet, så att han sjelf kunde tjena mycket, mycket pengar, som han aldrig mer skulle dricka upp, utan se till att hon och barnen finge både mat och kläder. Allt detta begrep Jakob mycket väl. Men i en sak stred han med sömnen för atkomma till klarhet om. Det var några andra ord far sagt åt mor: Teminstingen, hade han yttrat, skall jag inte supa mer än till husbehof. Men det var och blef omöj igt för gossen att tyda det språket. Han somnade under tiden och lärde sig först långt fram i lifvet begripa det husbehofvet, Just som Jakob flyttat in drömmarnes verld, sade främlingsfiskaren till sin hustru: Tror du inte nu, Pernilay att det var Herran som väckte opp så gudfruktiga mäns tan