Aftonbladet – 23 maj 1859, sida 2

Med kännedom om Gudmars heder och känslor kunde jag på Mörkön qvarlemna den lugnande och trösterika försäkran, att han utan tvifvel skulle göra allt för att bevara den lefvande brodern från de svåra följderna af den dödes lagbrott. Gifve Gud emellertid, att allt måtte kunna sluta så att de fyra deltagarne i den rysliga aftonen ombord på Anddraken icke måtte från densamma medföra andra minnen än ångern att ha varit med derom! När Guldbrandsson nu återkommer, är det säkert att både hans sinne och bjerta äro sjuka och trötta. Hur vore det då, om den, för hvilken han sträfvat så troget och redligt under sorgens och vanhederns blytunga dagar, nu droge sig undan i hans sorg och kallt visade honom tillbaka? Nej, farbror, det blir ej af! Så fort jag får veta att han återvändt, vill jag vara den förste som gifver honom handen...... Detta om honom. Nu angående Majken. Ja, min bäste farbror, det är, vid Gud, äfven min öfvertygelse att farbror och farbrors ädla dotter ännu icke känna hvarandra i grunden. Naturligtvis kan jag icke bilda mig något säkert begrepp om hvad hon tänker säga eller förklara vid det tilltänkta möte, för hvilket farbror synes så oroad; men jag fruktar att hon blir bestämd i samma mån som hon förut varit eftergifven. Ack, min dyre, käre farbror, hör en väns bedjande röst! Framkalla icke sjelf de stora olyckor, som kunna blifva en följd af Guldbrandssons och mörkömännens olyckliga strid! Ännu kan allt ställas godt — men hvem har sett. gränsen, om farbror nu rustar sig för nå gon hård kamp. ; Och kommer Majken hit till sin faders fordna och nuvarande hus, huru då begära att jag skulle blifva en fångvaktare öfver henne, hon, som är så fri, så förståndig, så kraftfull! t Nej, tänk ickeditåt! Allt hvad jag högst önskar är, att det värsta. måtte bli uppgjordt på Gläborg inom den innersta familjkretsen