Aftonbladet – 23 maj 1859, sida 2

Huru afgörande i afseende på våra framtida planer min förklaring än blir, så är den nu afgifven och står oföränderligt qvar. Och Gud hjelpe mig — jag har ännu något att säga, som troligen skall misshagafarbror; men jag skulle vara vanhedrad i: mina egna ögon, om jag fördolde mina tankar, som jag förmodar härvidlag tillhöra hvarje opartisk menniska. Huru vill farbror försvara att kalla Guldbrandsson en mördare? Morgonen efter det brefvet med den skakande underrättelsen anländt till kapellgården for jag sjelf öfver till Mörkön, der jag träffade en bestört och nedslagen, men icke hycklande enka. Och så väl hon som Tuve Esbjörnsson, ja den gamle fadern sjelf syntes skingra sorgen genom förtviflan öfver att Tuve med alla karlarne, som funnits ombord, skulle blifva inkallade till Göteborg att stånda lagligt åtal och i sin tid straff för anfallet på kronans fartyg, det Olagus i sin vilda yra tydligen haft för afsigt att fullkomligt förgöra. Tuve, såväl som de öfriga männen, hade i Olagus sista ögonblick hört honom erkänna att anfallet var hans och att det var hans vilja, att det olagliga yrket skulle upphöra: Hvad som utan tvifvel kommer att tala för alla deltagarne är deras gemensamma erkännande om den omätliga makt, som den så kallade stormannen utöfyade. Och Gudmars ädelmodiga hjerta skall icke uraktlåta något, hvarigenom han för familjen på Mörkön kan gälda det skott han skickade lagbrytaren. Jag anser mig också kunna bedömma hedersoch samvetssaker, och — vid den allsmäktige Guden — jag är icke i stånd att finna någonting att klandra i jaktlöjtnantens beteende. Till och med omban icke handlat å tjenstens vägnar, skulle jag ej klandra, att han, till lif och gods. öfverfallen, sålunda försvarade lif och gods. Det var ett stort drag, kanske för stort för tjenstemannen att han upprepade varningen tre gånger, innan han beslöt sig att försvara den plats, soni han också tre gånger nära nog var på väg att förlora.