Aftonbladet – 23 maj 1859, sida 2

Jag vill låta dej veta en sak, Pernillal utlät sig främlingsfskaren, i det han bortlade syd vesten, nickade vänligt åt hustrun och klappade barnen på hufvudet. Hvad då för sak, Tolle? Att om du gjort mej den der korfvefrågan i går som var, skulle jag sagt: Låt oss hålla dem till godo som godt fynd! Men i dag, må du veta; är det en stor förskillighbet. Mi ära är kanske inte för mer i dag än ho va i går, men ho ska nock hvad det lider ro opp sej igen. Och sådant tal har jag hört och sjelf talat i denna qväll, att... jaha, ja... att korfven lägger du tebaks i mormorsgömmerna. Kommer ingen och hör efter den, ska vilysa oppen i kyrkan... Släpp öglan, pilten minb Detta var sagdt till Jakob. Hvad lill-Tolle beträffade, så lossade fadern sjelf de små motsträfvigt följande figrarne.. Herre Gud bevars, Tolle, hvad du blifvit gr en man — jag riktigt kippar efter anden! Det har nu, tills den dag i dag är, alltid varit jag som sökt hålla ibop rättfärdigheten, näst efter mormora, som var starkast åt den leden. Men nu skämmer jag mej för att det skall vara du som, när mor är borta, minner mej på hennes förmaningar — : det gör mej riktigt. både godt och ondt och tar ett tag i hjertat som käns lång väg ifrån. Pernilla måste på allvar släppa till tårarna — nu voro de ej att hålla på. Torka ögona dina, torka dem bara, Pernilla — jag har inte så rent af mej sjelfver heller blifvit en annan menniska... Men nu vill jag tala om för dej underting, så du kan gläda dej åt bättre framtidsdar. Söte Tolle, låt mej först få bära opp korfs varna, du! . Det är som de brände mej innan de kommer i den vrån, som mor hade lagt dem med allt påbredslet öfver. Jag må åstad, om jag skall få modet igen. Gå då — mormora skall set med välbehaglighet, det kan en stö sej vid. tForts. följer.)