Aftonbladet – 23 maj 1859, sida 2

ARC LIJELNND O KAPITLET. .Främlingsfiskaren 1 hommet och på ny mission med Gädda. Hvad nu, Pernilla — hvad skall. detta betyda? sade Tolle, då han, inträdande i stugan, fann den unga hustrun sitta gråtande i vrån, framlutad öfver ett litet parti srökekorfvar, som hon hittat på vinden efter mor, hvilken der gömt dem under en hög stafrar och tunngjordar för att ha dem i fred tills den dröjande egaren skulle komma och inlösa dem för sex styfver per stycke. Men egaren hade aldrig kommit, icke ens efter mormors cvöd, så att Pernilla nu var stadd uti ett djupt begrundande, under det tår föll och tår torkades, om en inte kunde betrakta de der korfvarna som öfverliggaregods, och efter den meningen undrade hon ytterligare en undran om inte öfverliggaregods kunde — åtminstone i knapp nöd — räknas som eget gods. Oeh omkring modren stodo fyra små tultingar, hvilka med snåla blickar följde hennes strid. De tvänne äldsta, lille Jakob och lill-Tolle, hade redan trädt hvar sitt lillfinger i öglan på den ena korfven. Ack, jösses, Tolle, är du kommen hem! Du vet hur illa långsamt det är efter mor, och derföre skall du visst inte förgrömma dej öfver att du hitta på tårar igen. Deö redan opptorkade... Men se nu, sådant fynd jag gjort på vinden! De häringa ä nu visst mycket gamla. Tänker du inte de ä så gamla, att en kunde ha liksom rättighet att tro de aldrig någon hör efter dem? S