Aftonbladet – 21 maj 1859, sida 2

hvad stil och namn de behagade; och för Emilias: skull, som ändtligen ville ha en liten bit af det tilltänkta Italien ute vid Bottnafjorden, hade han utlöfvat en veranda utanföre hvardera huset. Men då hafevindarne här blåste för starkt. att tänka. på några slingerväxter, kunde man låta måla sådana, och dessa hade dessutom den förmånen ätt alltid vara grönas Men det är icke omkring denna delaf platsen som lifvet och rörelsen är starkast. Åt lastageplatsen höres ett stadigtvarande buller af körande, talande, dragande och släpande menniskor. Dörrarne till sjöbodarne-slås upp och igen, medansfastager och säckar ömsom hissas-upp och ner och klara hifningssånger besvara de sånger, som då och då ljuda från nybygget. Utanföre bryggorna ligger en hel flottilj af småbåtar. Det är lördag, och från alla öar, holmar och skär skall man proviantera till helgdagen. I sjelfva boden är ett helt marknadslif. Janne och Gustaf omfatta sina göromål med en raskhet och ordentlighet, hvarom de icke ens drömde i Holts dagar, ty ett vida strängare och mera respekteradt öga vakar nu öfver dem. Det är den nya hufvudbokhållaren — på hösten väntas ännu en annan — och han ser ut som om -han icke förstått något annat språk än siffrornas och lydnadens. Gossarne, som förut, särdeles på sista tiden, haft en så behaglig frihet, erforo också en tjusarde glädjeberusning, då denne stränge och allvarsamme husbonde vänderyggen till för att låta boddrängarne och båtkarlarne skåda sitt trubbiga ansigte. Men knappt hade de behagligtutsträckt kroppen till en vaggning öfver boddisken och satt ögonen så glänsande glada på alla andra föremål än göromålens, innan herr bokhållaren redan var tillbaka — och en fågel flög svårligen forta