Aftonbladet – 21 maj 1859, sida 2

söker i principer, oförenliga med sämvetsfriheten, garantier emot berörde sträfvanden. Jag finner vissa spår häraf i den sednaste lagstiftningen i frågan. Stadgandena i dekretet af den 19 Mars äro visserligen goda och gyrsamma för protestånternas frihet, men vid sidan häraf finner man med ledsnad, om ej i sjelfva lagtexten, åtminstone i det betänkande m åtföijer densamma, vissa ider, som icke rorsaka oss samma tillfredsställelse. Man finner en skarp gräns uppdragen emellan samvetsfriheten och bekännelsefriheten. Den förra lemnas nemligen fullkomligt fri och okränkbar; den andra deremot underkastas icke blo!t vissa ordningsreglor, utan ock en lagstiftning, som till siaa väsentliga delar är resfriktiv och preventiv. Jag vill visserligen aldrig råda ti I förakt och kränkning af den lagliga ordnina gen, men jag kan ej utan protest lemna oanmärkta ider och uttryck, som angripa sjelfva grunden af våra friheter och de principer, på hvilka de hvila. Det är icke endast samvetsfriket, utan ock bekännelsefribet, som är oss tillförsäkrad 1 alla våra konstitutioner, Det var inqvisitionen ensam, som gjorde anspråk på att upphäfva samvetsfriheten, och vi ha för närvarande rätt till någonting mera än att icke hörsamma inqvisitionen — vi ha rätt till en sann, verksam, garanterad bekännelsefrihet. Detta är det Kanaans land, som är oss utlofvadt och tillförsäkradt, om ock icke ännu till fullo i besittning taget. Hr Guizot afslöt sitt tal med följande ord: Bibelsällskapet och dess framhärdande offentliga verksamhet utgör det renaste och kraftigaste medlet att vinna vårt mål. Låtom oss understödja och befordra detsamma; må de heliga skrifterna vara edia missionärer. Härigenom skolen j på en gång befordra den inre och den sociala utvecklingen af det religiösa lifvet, och bekännelsefriheten skall då innan: kort, likasom samvetsfriheten, bli vår bestämda och tillförsäkrade behållning. —r