Aftonbladet – 21 maj 1859, sida 2

— I franska protestantiska bibelsällskapets sednaste årssammankomst uttalades af hr Guizot itskilliga grundsatser, hvilka ega full tillämpighet äfven på våra svenska förhållanden. Vi meddela här hvad den ryktbare talaren yttrar om behofvet af oaflåtlig forskning och diskussion i religiösa ämnen samt om grundlösheten af de äfven bland oss så ofta uttryckta farhågor för kultusfrihet och för spridningen af religiösa satser genom andra än statskyrkans presterskap. Religiöst lif tager och måste taga, såvida det är verkligt, en tvåfaldig utveckling; den ena nemligen en inre och personlig, som försiggår uti individens själ och på denna verkar; den andra åter en yttre och social, som tilldrager och samlar individerna kring en gemensam tro och gudstjenst, Dessa tvenne religiösa utvecklingar fortgå vid sidan af hvarandra, och den ena är nödvändig för den andra. Förnuftet fordrar, att detta mäste vara händelsen, och historien bekräftar detsamma. Hvilken var t. ex. den mest lysande epok för katolska kyrkan i Frankrike, då hon visade sig mest allvarlig och mest ärofull, och då hon uppträdde på det mest djupsinniga, verksamma, lärda och lysande sätt? Det var obestridligen under det sjuttonde århundradet, d. v. s. uuder en period af diskussion, af ömsesidigt och oupphörligt sträfvande för omvändelse och propagandism emellan katoliker och protestanter, jesuiter, sulpicianer och jansenister — emellan Bossuet, Fenelon, Arnauld, Pascal, Claude, Basnage och Furier. Det förefanns visserligen emellan de båda partierna endast en ganska ofullständig, ganska ojemn frihet, och den blef af kort varaktighet; men allestädes visade sig tron stark och verksam, och omvändelsenitet utvecklade sig på samma gång som tron. Och ibland protestanterna 1 England är det ju den ständiga diskussionen, den fortgående propagandismen emellan anglicanska kyrkan å ena sidan och de dissenterande sekterna å den andra, som åstadkommit deras ömsesidiga uppblomstrande, som hos dem upprätthållit tro, andligt nit och det religiösa lifvet? Då jag tager i skärskådande allmänna opinionens ställning och vissa tilldragelser, är jag långtifrån att finna dem så tillfredsställande som jag kunde önska, och som religionens och samhällets höga intressen fordra. Hos allmänheten ingifver den religiösa propagandismens anda en viss känsla af oro, likasom om man fruktade, att deraf skulle föranledas en ny intolerans och nyttsplit, Man önskar visserligen finna bland sig tro oeh re ligiösa vano, men utan något lågande nit, utan några försök att utbreda sig; man vill se dem i ett sofvande tillstånd. Men så kan det ej vara; om man vill att tron skall vara verklig och mäktig, måste man ock underkasta sig att se den verksam, expansiv; man måste erkänna det religiösa lifvets sociala uppenbarelse, så framt man vill se detta lif stärka och rena sambhället. Äfven regeringen visar sig i detta hänseende lika snar till fruktan som allmänheten. Äfven den synes tidtals bekymrad öfver det religiösa nitet och dess ansträngningar att utbreda sin tro, oc Ande duetartaaer tre POR ann ta utr, ÖAR. NR TE TLA