Aftonbladet – 20 maj 1859, sida 2

Men en sådan ung man som löjtnanten, det begriper en nock, skall inte få sin rätte sömn igen på en tid lång., Nej nej men! pustade. Gädda. I ungdomstimmap, fortsatte Iotsgubben, Shar en alltid godt om upprörningar. Sinnet springer då snabbare, än någon fågel flyger i luften, och ser svart och rödt om hvartannat. men helst svart, om en tänker sej ha ett ord otaldt med någon slags tvetydighetspunkt. Det behöfver inte alls vara samvetssak. Då skall han ju lida alltjemt? Gamle Gäddas Hjerta. sved synbart vid den utsigten. Han skall stadga sej i sin tid, du — tvifla aldrig påt — och då skall han ha till tröstankare den tanken, att Olagus straff; som nu gick fort öfver, blifvit lika rysligt som Haraldssönernas — jag menar de hette så, männen vi nyss talte om — i fall hans dåd med tulljakten alldeles lyckats. Och hög och styf som Olagus vari sinnet, ville han nock hellre och gladligare dö för ett skott, som är hedersdöd, än att bli hängd eller halshuggen, söm är för illgerningsfolk till andras skräck och varnagel. Jan, svarade Gädda, på det viset var det allt bättre som det var, det må en riktigt nock medge ... Men jag ser inte ändå att det detinga kan hjelpa löjtnanten till bättre sömn. Jag gitter mej knappt lefva för bekymmer om båd honom och om Ahenne, som :vi inte ännu vågat nämna, Majblomman vår: Herran hafve henne i väl:ignelse båd sent och tidigt — för sådan qvinna är letandes efter. Tyst, Gädda, tyst — vi må samla oss till full besinning, innan vi gå längre i tankarna. Jag har en stygg aning, som säger mej att Mossen nu skall begagna tillfället att ta ut både kapital och ränta för den skulden, som löjtnanten ådrog sej, då han sa nej till storanbudet.