Aftonbladet – 20 maj 1859, sida 2

komma att ta opp detta här från annan led. En menniskas död är en menniskas död! Du kände mej inte rätt då, Gädda! Vill du ha min rätte trosbekännelse, så låter den så här: att löjtnanten snarare dröjde för länge än för kort med sin laga handling. Om de andre karlarna, som Olagus befalte till lydnad, sedan han tvingat dem att rusa sej, inte vägt sina kast, utan träffat både Pelle och Sven — och det kunde i alla fål ha skett af sådant som folk kallar för händelse, om inte Herran allsmäktig hölle alla händelser i sin hand — då hade löjtnanten haft mera att förebrå sej här i verlden, om han blifvit räddad, och ien annan, om han nu med båt och folk legat på sjöbotten. Det hade nog blifvit Olagus tanke att till sistingen sänka jakten. Slikt dd skedde här i skärgården under Karl den tolftes tid, då det var lång rättegång omden saken. Männerna — för det var två: far och son — blefvo gripna många herrans år derefter på anpifvelse af en tokig pilt, som varit med, och fick då lida dödsstraff. Men sådan sorgehistorien nu är för denna gången skedd, kan den väl åter för många herrans år sätta skräck i de öfverdådiga, så att en får ha ro för sådana vilda och oregerliga kaxar på ett fredligt vatten hemma vid dörrarna. Det ärinte så ofta du håller stor-tal, 1ots-far; men när du det gör, så gör du ifrån dej som en karlekarl, för jag känner det både i hjertat och sinnet, .Och nu vågar jag mej fram med den frågan, som jag länge haft i tankarna, fast jag bållit på den... Menar du att löjtnanten kan komma att sofva lika godt. efter detta? Hade det varit jag, förklarade lots-far, ,som i hans ställe gjort gerningen, så skulle jag med Herrans helga makt ha sofvit ganska godt på min pligt, utförd till lagens ära och helgd.