Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 3

och kände djup medömkan med den ärelöse usling, hvars rum var bestämdt för fängelsets trånga rymd. Men bäst han så satt och grubblade öfver Wilhelm Holt, liksom denne varit en annan person än han sjelf, förekom det honom att vattnet började röra sig, att någon plaskade deruti och att slutligen ett menskligt väsende dykade upp... För hans förvirrade blick höjde sig ur det kringstänkande perlregnet bröstbilden af en qvinna, sakta gungande på den lätt vågade ytan. Och qvinnoskepnaden var så utomordentligt skön, att den bedårade svärmaren trodde sig ha sett blott en qvinna i verkligheten liknande denna. Var det ej Emilia sjelf? Betagen, hänförd, rusad, ville han utsträcka sin famn mot denna gäckbild, som på sin panna bar en krans af grön säf. Men gäckbilden vek skalkaktigt undan och vaggade sig i alla möjliga behagfulla rörelser. Den lockade honom till sig, och den sköt honom åter bort. Hvar gång han sökte komma henne nära, dykade hon genast ned, men kom straxt upp på sidan, der hon fortsatte sin gycklande och grymma lek. 5 Är jag ännu icke nog marterad? Skall denna dröm eller verklighet, denna fördömda fantasi göra af med de sista förnuftsgnistor Jag eger qvar...... Emilia, Emilia, en gång — snart — blir du icke så lätt fri ur. dessa lefvande armar, ty de vilja fängsla dig... En enda gång måste ditt stolta hjerta slå mot mitt! Jag vill icke hafva lidit allt detta för gäfves, jag vill icke hafva vågat. allt detta för ing, Mö ätter ej allt.på ett tärningsa någon vinst... Ack, eländige, eländige, du borde ega mod att döda henne, så alt han finge längta hela långa lifvet igenom liksom jag.