Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 3

elaker man, nej gu var han inte!-Hanvar som son mot far sin så god någon ville ha, och ingen bedrog han — utom tullkammarn, förstås; hvad som nu inte är någotsärdeles vidäre till räknandes. Han var hvad han var,, genmälte lots-far, och -jag tänker att våra hjertan för hans skull kunna hugsvala sej i Herrans helga löfte, att det blir mera glädje i himmelen -öfver en syndare, som :sej omvänder och. bättrar, än:öfver dem, som ingen bättring behöfva. Och ångrat sej har han gjort, det har Tuve gett ut säkert ord på... Och sammartalet har Ragnar; och Börje också haft. :Börje, som är en enfaldig och ärlig karl, skulle inte i-så vigtig sak vilja säga annat ord: ändet som gick i sannfärdighet. Jag förstår hvad du menar, lots-far; med det språket att vi för hans skull kunna vara hugsvalade. Men det käns för mej liksom jag blygdes öfver att jag har min mesta medlidsamhetstanke på löjtnanten. Så du öblygdes, Gädda? Det var alt ordet, du! En skulle väl också gubevars vara mera storbedröfvad för olyckan sjelfyer, än för den som gjorde den. Lots-far teg och ryckte alltjemt på.refver... Det syntes att hans tankar icke dröjde vid fisket. ; ä Äfven Gädda förföll i några ögonblicks tystnad. När han åter började tala, var :det med osäker röst: Jag är inte klar i mej, brorskamraten, utan liknar en man; som håller disputering-med sej sjelfver. Om jag inte skämdes för det också, ville jag gråta som ett barn öfver löjtnanten. För en kan :begripa så-svår-och olideligt brännande han skall: vara-isinnet... Men Olagus på Mörkön. var ändå densom föll ocH jag hade mäktigar tankariomrden mannen ... det var en dypstor man.