Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 3

barn gungande öfver den alvarsamme faderns fot. Ett litet stycke ute på fjorden från hemmet sutto brorskamraterna sysselsatta med att upphemta sin middag ur hafvets stora förrädskammare. : Gädda hade nyss dragit upp en torsk, som han ansåg fullkomligt värdig att gömmas till vinterprovianteringen, och lots-far höll på att sätta agn på kroken. Men allt detta skedde med en hos de gamle ovanlig tröghet. Då lots-far sänkt ned metrefven, yttrade han vädjande till Gädda: Tycker du inte att vi snart skulle resa bem? Vi ha fått nog så länge, och den här opprörningen lemnar. mej inte ro till något! Det är ordet. Åckurat som med mej, du! :Hvar jag går och hvar jag står och hvar jag ligger och hvar jag sitter, har jag hela bataljen för ögonen på mej. Lotsgubben drog en suck och ryckte smått efter annat på snöret. Gädda återtog betänksamt: Olagus var allt — det är inte till nekandes — mycket hedersam emot mej, då jag var der som sändebåd för patron Hjelms räkning. En småkung i gamla tiderna, då här fanns sjökungar rundt omkring stränderna, kunde inte hålla sej högre isjelfaktelsen och ändå mnedlåtnare mot annat folk än stormannen på Mörkön, när han var i det lynnet att han tålte någon jemte sej. Han var en grym och djerf manx, svarade lots-far, . och en svåra farlig man, för: den orsaks skull att han höll alla, som under honom va, i sådan respektering att de inte vågade resa sej mot honom ens i rättfärdigheten. ; pMenp, inföll Gädda, han var ändå ingen