Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 3

Men nu ... nu — detta vatten, detta så lugna, ljumma, vinkande vatten, der så sköna syner lefde ...... Nej, 0 nej, om färden vore aldrig så förledande och skön, skulle nan ändå hamna i det hemlighetsfulla landet... O, om blott allt varit slut med sjelfva resan, om ingen hamn väntat, då kunde allt ha varit godt... Men nu... Jag skulle dock vilja försöka huru det käns, då man börjar sätta en sådan tanke till verket ...... Han böjde kroppen utöfver djupet med en våglik rörelse... Hu ... det var en hemsk känsla, men undransvärdt spännande nerverna .... Ingen båt — ännu ingen lefvandg själ ... Han bugade sig sakta utåt... Se... Wilhelm Holts spegelbild visar sig åter dernere... Den bilden var en gång en oskyldig gossesh Nu är det en fågelfri mans, en tjufs, en föraktad, afskydd varelses bild ..... Jag måste betrakta dig ännu närmare ... arme Wilhelm Holtp... Åter lutade han sig längre ut öfver den slipade klippan. z Men denna gång hade han icke väl beräknat den farliga leken. Det häftiga plaskandet, som afbröt stillheten på vattnet, tillkännagaf att Wilhelm Holt i verkligheten tillryggälagt den korta färden emellan hafsfruns fasta land och hennes. böljande domäner. Dernere låg färjan tillreds. Karon utsträckte sin hand. Följande dagen, då skeppar Ragnar, efter utfördt värf, återvände att förlossa den biltoge från hans långa vakt, var skäret tomt. 7 KAPITLET. Hvad gubbarne tänkte och hvad gubbarnes pensionär berättade. Kring den. väldiga och fruktade Ufklippan lekte ännu milda sommarvågor, likt älskliga