Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 2

Ett par gånger Var han fast besluten att gifva sig öfver till vidt främmande land; men då han skulle sätta beslutet i verkställighet, lyckades han uppfinna så många slående hinder, att han slutligen blef öfvertygad det hans säkerhet fordrade att han borde dröja året ut, innan han rörde sig. På huru många omvägar det dock gick, fick han till sist bekänna för sig sjelf, att kostade det honom än både frihet och lif, så måste han likväl vända tillbaka — d. v. s. återse Emiliä — ty hvad var väl den fordna känslan mot den grymt despotiska, som nu marterade honom! Sedan beslutet en gång blifvit fattadt, hade han hvarken rast eller ro innan han åter börjat vändningsfärden, visserligen då och då hemsökt af det spöke, som kallas fruktan, men alltid bortskjutafide det med den tanken: Hvarföre skall han (Hjelm) ensam njuta allt godt, medan jag eger intet utom fasan och förtviflan ? Och så stod han åter en: dag efter långliga månader vid en norsk hamn och blickade efter en sådan seglare, med hvilken han kunde våga öfverfarten. Mötet med skeppar Ragnar hade, såsom vi känna, gynnat Holts önskningar. Historien om de nedgräfda penningarne var emellertid en dikt. Hans arbete på Pinnön hafva vi redan förnummit af den angifvelse, som satte jaktlöjtnanten i verksamhet, Holt hade beräknat alla dragen liksom i ett spel. Jaktlöjtnantens olycka, ifall Olagus höll sitt ord, skulle återfalla på Majken, som försmått Wilhelm Holt; och hennes sorg skulle återfalla på Moss, hvilken brutit sitt löfte och just derigenomr blifvit skuld till att han tog det förtviflade steget i afseende på Hjelm. Alltsammans kunde nu