Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 2

Under förhärdelsens långa natt, under denna själens långa hatt, som finnes under det mest bländande yttre solsken, står ångern der och utsträcker sin hand för att nå samvetet — och denna hand famlar aldrig förgäfves: den finner målet. Nu är då samvetet inpressadt emellan dess mårterande fingrar. Under försvaret att komma. undan dryper svettbad efter svettbad ned från syndarens panna... Huru skall för honom kampen nu ändas? Skall segern blifva på den sidan, der djupet är som mörkast, eller skall han upphöja sig till den, der ban kan ödmjukt knäböja vid barmhertighetens fotapall? SEN Hit hade det ännu icke kommit med den själ, som fläckat bladen i denna historia. Wilhelm Holt hade likväl under sitt 1rrande lif i de norska fjälltrakterna känt starka fläktar, som låtit honom ana hvad komma kunde. Men med stadig vilja hade han sökt skyla sig mot dessa fläktar och i stället framkallat den spännande fruktan att Han kunde blifva ertappad. och-återförd till nesligt straft. Förundransvärda schakt, som kallas menniskohjerta! När skall det väl blifva genomsökt? Icke ännu då den sista menniska, 8om jorden bär, välsignande kampens slut, faller till stoft. Hurua många, långa. och slingrande vägar hade ej Holt tillryggalagt för att aflägsna sig från all möjlighet att blifva funnen, och ändå — ändå — vägde han oupphörligt den ursinnigt vågsamma tanken att ännu gifva sin kärlek ett afsked genom. återseendet af den förledande qvinna, hvars bild blef allt farligare och farligare, ju längre bort han kom ifrån henne. Och mången gång föllo ur de bränntorra ögonen stora tårar, då han bade trott sig känna hennes varma hand mjukt sluta sig kring hans stelnade fingrar.