Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 2

färgade skägget jemte den i allo så sluskiga klädseln. Och denne biltoge man med de insjunkna kinderna, de djupt i sina hålor gömda ögonen, der passionen: ännu glödde, med den slöa tröttheten tecknad i hvarje drag och hela den ihopsjunkna kroppen, är det väl en möjlighet att i denna så eländiga varelse igenkänna den fine, pomaderade och smidige Wilhelm Holt, hvars första bekantskap vi gjorde då han på samma farvatten i. sällskap med köpman Moss reste till fiskläget för att göra bekantskap med sin blifvande bolagsman. O, tid — hvilka förändringar! Två år för allt detta... Behöfs det stundom så mycket för att omstörta: ett menniskolif? Behöfs det väl stundom dertill mer än två minuter — eller behöfde Holt mer, då han på Bottnastranden första gången lät sin själ glida ned i underjorden! Det första steget uttaget — och det andra skall nästan aldrig låta vänta på sig, ty följderna af det första sopas sällan igen. Sedan kommer intrassling på intrassling och kringsnärjer så denna själ, som endast lamt sträfvar att komma ur snåret, att hon slutligen sfvergifves af begäret dertill och anser det vara fullkomligt omöjligt, : emedan det utan tvifvel är ett på förhand bestämdt öde hon följer. Hvilken tro är väl för brottslingen beqvämare än den att han icke sjelf skapat sitt, utan att nan endast utgjort ett blindt verktyg? En dag kommer dock slutligen, då denna tro icke räcker till att skyla den nakna sanningen. :Det blir den dagen, då ångern infinner sig. Förstskrattar brottslingen kanske åt denne besökare, hånar honom från alla sidor och jagar honom sedan långt bort. Men hvilken vän eller fiende var väl ibärdigare än ångern?