Aftonbladet – 18 maj 1859, sida 2

Ack, käre vän...n ; Ack, kära gås, sök leta ur mannen hvad du kan för att sedan berätta, det för dottern, på det ni må slå er i samråd mot mig! Men hur ni nu samråder, så suppönerar jag att ni ändå ska få erkänna att jag alltid; baft rätt. Men, som någon af profeterna säger — jag mins icke Hvilken... sak sämma — du vet det nog, du: Ho tror vår predikan! Nu, min vän, kan jag ej dölja att äfven jag känner mig riktigt förskräckt... Om jag endast vågade tänka att du ville höra mig, så skulle jag bönfalla att du först talade med mig, ty det är lätt att se attsaken a Majken och att hon redan är beredd pådet värsta. Se så... nu har jag fått frukostsmulan i mig och skall icke förhålla dig min tanke, Den låter rätt och slätt så här: Supponerar jag går ensam in till dotter min, så att jag icke blir störd af dina jeremiader. Nej, min bäste man, jag blir då så förtviflad att jag fruktar det ångesten griper mig på ett farligt sätt— du vet att jag är ur stån att säga sådana ord utan mening. Får jag deremot vara närvarande, skall jag bära allting. Majken är stark, men nu var hon det icke. Låt mig derföre vara hos henne... Jag känner på mig att det behöfs. sDumheter och sladder! Gå in då till henne... gå förut! Jag kommer straxt efter. Hvad i himlens namn är detta, mamma? På något sött rörer det Gudmar — det förstår jag af darrningen i mitt hjerta. Han är sjuk. Eror icke mamma detsamma ? Nej, mitt barn! Om något sådant händt honom, skulle icke pappa se ut som han gör, det är då alldeles afgjordt. Hvarpå tyder då hans utseende egentligen? Jag kände mig alltför upprörd att söka fatta det... Kanske vågade jag det icke heller.