Aftonbladet – 18 maj 1859, sida 2

mig i full fart. Den uslingen, den uslingen! Är han värd att du så tager vid dig? 7 I en onaturligt lugn ton svarade Majken: Det var ännu något, pappal :Den der mannen hans narn . hans namn ?y bOlagus, Esbjörnsson sjelf! Ha.— jag börjar. förståss sOch mordet skedde i förgårs afton på Soten, då den eländige tullslafven låg ute och snor kade. efter. rof att stryka tullkammarn om munnen med för:kontrollörstjensten, som han väl får till lön för den granna mandaten. I detta ögonblick stapplade Majken utan all kraft mot soffan, der; fru. Moss under tiden: suttit nästan förstenad. Men: när, hon; för: första. gången sedan dottern föddes, såg hennej det starka qvinnan, nalkas i denna hjelplösa belägenhet, som gör alla, både starka och veka, tillsyskon i samma svaghet, steg hon upp och utropade med straffande röst, en röst, som ryckte Majkens domnade ande tillbaka ur domningen: Akta dig, man, för den gudlösheten att gifva en olycka, utan tvifvel orsakad af strängt tjenstetvång, namnet af mord! Jag svär så högtidligt som om jag åsett alltsammans, att han blifvit hårdt tvingad af-lagbrytaren Olagus, innan han i lagens namn tillgrep en så fasaväckande utväg. Majken kunde ej ännu tala, men hon förmådde nu röra sig, och hennes första rörelse var att fatta modrens hand och kyssa den under en blick så full af tacksamhet, att intet språk tydligare och bättre kunnat tolka hernes känslor: Fruntimmerssladder! mumlade Moss halfhögt. Mord är mord — det tjenar till intet att skrufva in ordet i hvarken ett eller annat skrufstäd. . Och fast jag icke nu för tillfället vill tala vidare med Majken, som naturligtvis behöfver hemta sig, så må hvar och en dock