Aftonbladet – 17 maj 1859, sida 2

glaset för Gudmars lycka på den nya tjenstebanan. Kära pappa, här äro två bref, ett till pappa och ett till Majken. Nils på Löfön, som mött jakten på väg... på väg... til Göteborg, hade fått dem af Sven Dillhufvud. ; Hvad är det du säger, flicka! Jakten på väg till Göteborg? 7 Skulle han gjort så stort beslag att hän reser dit...... Oeh så du ser ut — det här är icke naturligt; eller är det, barn.. Tala... tala i guds namn!. Jag fruktar att det är någon olycka, men jag vågade ej fråga Nils... Öppna brefvet, MO Vi måste ändå. bemanna oss för hvad elst Gud skickar. 1 alla fall är det Gudmars stil — det är det förnämsta.x Med darrande händer bröt den gamle presten brefvet. Under tiden bytte Hjelm och Thorborg denna häpna blick, der en anad olycka, men ännu okänd, visar hela sin gripande fasa: Det var de hemliga, besynnerliga vinkar båtkarlen gifvit, i förening med den hastigt påkomna Göteborgsresan, som alstrade denna Thorborgs bäfvan. Och sedan var stilen i brefvet — både utanskrift och innehåll — väl Gudmars, men den var hans ändock så olik, att man kunde: ha tagit den för en främmandes. Gubben läste halfhögt följande? Farl a Jag behöfver ju ej säga: Ingen sten på bördan! Öfverfallen af mörköomännen, hvilka jag genom hemlig angifvelse kommit på spår, har jag, först efter tredje anfallet och tredje uppmaningen, skjutit — skjutit på Olagus, och detta skott... ja, far, ja... Stormannen är död.. död... .En menniskas lif hvilar på mig, Men pligten befallde. Jag hade kronans flagg att försvara. ; ; sc Sedan detta skett, gjorde jag väl:min pligt äfven då? Nej — jag hade slutligen kommit till den gränsen att.det var omöjligt. Tullkarhmarens. egendom väckte min afsky: jag skulle icke velat röra den för något pris. Jag afskyr mig sjelf och all denna uselhet... Men