Aftonbladet – 16 maj 1859, sida 3

Ingen annan sorg än den? Var då tillfreds, .min Emilia, du har gjort undan det verket för så lång tid, att det räcker till för lifvet. Tror du din Ake glömmer något — åh nej, det tror du visst icke? Du har ej kunnat hinna .med det på en månad, det vet jag väl — men då vi åter endast träffas under vanliga omständigheter, hur går det väl då? Också, min dyre vän, försäkrar jag dig att jag skulle hafva ingenting emot att... att... ... att återigen se olyckorna från alla knutar sticka fram sina hufvuden? Akta dig, du lilla synderska, att utmana dem! För min del hör jag helst åskan rulla på afstånd och är också ofantligt förtjust åt att slippa se fruntimmer på kontoret... Majken, förstås, undantagen. Men bar jag mig då icke väl åt, och skaffade icke jag lika väl som Majken ett namn på borgensförbindelsen? Tyst; tyst, du begriper icke allt hvad jag då led!a Skulle icke jag begripa det? Nej — ty huru vore det möjligt att du kunde inse att all min högaktning och beundran för dina förträffliga egenskaper änds önmde en: oro, den jag ännu i denna stund blygs för mig sjeif att tillstå Tela, tala älskadel!s Jag är grufligt nyfiken att veta hvad det var för slags oro. Jag vet icke om jag vägar tillstå den. Jag fruktade att din älskvärdhet; ditt behag, fill och med din skönbet skulle, om icke helt och hållet försvinna, åtminstone byta om färg. Men, Gud vare lof, du genomgick din skärseld utan att det ringaste förlora af din egendomlighet. Du tillegnade dig tvärtom nya behag, och de behagen kan du aldrig förlora, emedan de tillhöra själen, bjertat och karakteren.s Aldrig, min Åke, har du så fullkomligt