Aftonbladet – 16 maj 1859, sida 3

Tänker du på, sade hon skälmaktigt, när undran öfver meningen med Thorborgs bjudning slutligen afstannat, att det nu är ett år sedan vi gingo på en annan märklig promenad till kapellgården? Då såg du mest på mina små snörkängor, som du i dag rent af förbisett. Mins du min revolution och din kontrarevolution och huru du dagen derefter :gjorde den vigtiga frågan,som jag aldrig i mitt lif glömmer: Emilia, vill du se Hamburg?, sJax, svarade Hjelm småleende, huru högt jag än hatar och afskyr alla husrevolutioner, måste jag dock tillstå att denna verkligen fick ett godt slut, ty från, den daterar sig vår rätta husliga lycka. Och huru många bittra stunder vi sedan haft, så har dock den inre sällheten burit upp dem. Nu, då lyckan strött sina gåfvor med rik och full hand öfver 085, skall denna inre sällhet äfven vägleda oss att värdigt bära medgången ... O, hvilken frid, hvilka förhoppningar, hvilket lif hafva vi ej både utom och inom! Allaredan uppsjö af affärer, stark rörelse i bodhandeln — och icke mycket mer än en månad har behöfts för ätt åstadkomma så mycketl Men jag, invände Emilia med en lätt suck, har tyvärr säkert öfverlefvat min mest lysande perivd! Den nye bokbållsren, göteborgsherrn, liknar ju till den grad en rad allvarsavinia siffror, att jag aldrig mera vågar göra mig bemmastadd hvarken i boden eller bodkapima se eus sticka min fot dit. Gudskel r dets sade Hjelm. Du var så inne i afiärslifvet, att du rätt snart hade kunnat få fullständig smak för det, Meff inser du icke, min vän, att jag med slutet af de stora tilldragelserna faller ned ill en rätt och slätt ang fru, hvilken har insenting att kämpa emot och följaktligen icke eller är i ti att få utveckla sina krafter och ställa i bita dagar försin make