Aftonbladet – 16 maj 1859, sida 3

lade förnuft se Gudmars handling i annan JA och hemligen, om ej uppenbarligen, gilla den. Men är det icke också förfärligt att se en så öfverdådigt herrlig och gudaskön plan, som den farbror Moss hade, stranda mot en sådan klippa söm herr löjtnantens envishet! Tänk dig nu denna ståtliga och vackra byggnad bebodd af två unga lyckliga äkta par — skulle man kunna föreställa sig ett trefligare, gladare och friskare lif än vårt? O, hvad Majken haft för en lidandets tid, sedan allt detta blef bortkastadt! Än Gudmar då? Du bör väl minst vara ovänlig. mot honom. Hvad har icke kan gjort för ossl Nå, det är en sak för sig. Och ser du, min vän, jag har icke för vana att förblanda det ena med det andra... Men hvad kan då stå på derborta i kapellgården? Så enfaldiga vi varit! utbrast Hjelm. Det är väl utnämningen som kommit — och Gud gifve att det Vore så väl ty nu är ändå, bäst att han, åtminstone för en tid,lemnar Bottnastrandens Du har kanske rätt — såvida ingenting händt Thorborg... Dock, det är sannt, kapten Geistern kom ju icke tillbaka, Man får väl se att jag alltjemt blir ensam fru här och att hvarken Majken eller Thorborg hinner så långt som till kullerstolarna. Jag har aldrig sett dummare och odrägligare karlar! (Forts. följer.) — En stoörätare, Prof. Malmsten omtalar i svenska läkaresällskapets förhandlingar (för 1558—1859), att en sinnessjuk person sökt svälja en sten af ett hönsäggs storlek. Stenen fastnade och nedstöttes med sond. Den: sjuke: fick symtomer af -maginflammation, hvaraf uppstod abscess. och , fistel, .Då han var död, fannsöuti ventrikeln en 7 tum lång matsked, en 6 tum läng blyertspenna, en 5 tum lång. nål. och ett trästycke, 6 tum långt och !4; tum bredt.