Aftonbladet – 16 maj 1859, sida 2

den förtjensten vill jag alldeles icke fråntaga honom. Han förstod sig på att hafva en viija oekså, pappa, och kraft förmodar jag man äfven får tillerkänna honom, då han gifvit sig ut på de stora farvägarne, fastän ban nästan beslutat att icke mera tänka på deml Jaha, försvara din kapten du... han skall väl komma igen en gång, kan jag förstå. Vid denna anspelning, den första fadern ojorde, blefvo Thorborgs kinder alldeles lika körsbären derute i hagen. Pappa!l Se så, se så, gif mig en kyss nu! En gång förut hade jag mina tankar på det der. Kapten kommer tillbaka en gång — han sade mig det sjelf, då vi togo farväl på kyrkogården. På kyrkogården ? Thorborgs röst fick en ätt släpning. Kapellpredikanten log, precist så, som om han lånat ett leende från vännen Moss listiga läppar, Talar man icke hvarjehanda saker på kyrkogården? Jag mins ändå nu att det var innan vi kommo till porten och låt se om jag äfven mins huru orden föllo sig gen ... Jo, så här var det: Herr pastor, då de smärtor, som nu blöda, blifvit någorlunda helade, vågar jag mig åter till Bottnafjorden ... Resten har fallit mig ur minnet, men någonting var det om att jag kunde göra rent hus på vinlagret, ty vid den der återkomsten skulle han medföra en annan laddning och deribland något af så sällsynt rarhet, att det borde drickas endast vid stora högtider. Det var besynnerligt, pappal Ja, var detficke, du? Kanhända har han illdess lyckats komma öfver någon förlegad flaska af det undervin -som kökmästaren tog emot vid bröllopet i Kaiaan — nå nå, du behöfver icke taga det efter bokstafven ...