Aftonbladet – 14 maj 1859, sida 3

Hör opp, Olagus, och befall era män att lägga ned sina usla vapen, ty — vid min själs eviga salighet — studsarn är laddad med kula, och den förste, som kastar ett enda stycke till, skjuter jag ned som en hund! Drista på, om du vågar... Men se här, eländige tullsnok, huru mycket ditt hot respekteras af mörköbjörnarnap... Det tredje jernstycket skulle just slungas.. ... Men i samma ögonblick lade jaktlöjtnanten studsaren till ögat .. Skottet brann af......... .. Under det långvariga förföljandet och det derpå började anfallet hade solen allt mer och mer nalkats horisonten. — och nu inträdde en af dessa obeskrifligt herrliga och praktfulla solnedgångar, hvilka på detta blågröna haf så ofta tjusat ögat såsom motstycke till detta haf under hösten och de mörka dimsmorna, då fartygen irrande söka sig en väg emellan dessa då hvitfradgande, nu af sommarglöden -rödglänsande skär? Värdigt skaldens och målarens inspirationer framtedde nu det varma, gudomligt fridfulla och kärleksandande natursceneriet en ny och bitter motsats till den fasansfulla målning, som den menskliga lidelsen och den menskliga pligten med blixtens hastighet framtröllat inom dessa tvänne punkter på hafvet: smuglarbåten och tulljagten. Fägre Skottet brann af — och den väldige stormannen från Mörkön, Olagus Esbjörnsson, signade baklänges ned på prässänningen va Den tusan djefveln sköt mej midt i hjertat! Fy ämLikblek störtade Tuve fram och ville st ma blodet. —— ) Såväl de citerade orden som sjelfva tilldragelsen bevaras ännu inom mannaminnge i skärgården.