Aftonbladet – 14 maj 1859, sida 3

Det var Sven. Jag svär inför Gud och menniskor att löjtnanten ingen annan råd hadel Den unge mannen ryckte till och rätade sig med en vild blick: Hvem skulle tänka annat Han sprang in i kajutan och slog dörren igen. PA varföre kom han i sin förvirring just att tänka på sitt samtal med Majken under besöket på tulljakten den morgonen, .då hon återkom från Norge? Hade hon ej då sagt honom att pligtens väg någon gång torde bli bruten af en annan makt...... Tullkammarens tillärnade egendom reste nu ut i fjerrån åt sitt håll, medan tulljakten gick åt sitt. i De timmars qval, som den unge befälhafvarn utstod i sin enslighet, skola vi ej söka mäta — ringa tröst gaf emot dem vissheten om en noggrant uppfylld pligt. Under nattens tystnad, medan Anddraken utspände sina vingar för att till hemmets strand föra den nu i lugna hvilande allvarlige mörkömannen, ljödo från kronobåtens kajuta tonerna af en dödspsalm, som lik en sakta harpoton klingade öfver det vågande vattnet, bestänkt af morgonpurpurns första strimmor. (Forts. följer.) SES