Aftonbladet – 14 maj 1859, sida 3

Låt vara!; rTosslade Olagus. Det tjenäar till ingenting ... Helsa far och Britgen — hon var en god qvinna.. Blif du en far för... gossen min ...... Yrket må ta slut. Dödens fördrifvarepensel hade redan mattat den vilda glans, som hatets eld upptändt i dessa ögon. Och mild var den sista blick, som sökte broderns. Hastigt lifvades han dock åter af ett intryck från det flyende jordlifvet. Skynda ... fort... bort med laddningen ... ingen bör veta ... att Olagus Esbjörnsson föll för ett skott från... tulljakten: det var... jag, jag, som öfverföll. Dessa voro de sista orden. Snyftande sjönk Tave med hufvudet ned öfver den, hvilken han så ovilkorlgt hyllat som sin förman. Tuve var nu den förste till Mörkön, och liksom en starkare anda inträdt i honom, kände han sin pligt. Han reste sig och gaf order att vända utåt hafvet. Men besättningen stodslagen af skräck. Skola. vi nu -kasta en blick på tulljaktens befälhafvare, der han ännu qvarstår med den nedsjunkna studsaren vid sina fötter och blicken stirrande fastväxt på smuglarbåten och den korta kamp, som der utkämpades? Han strök sig med handen öfver den svettdrypande pannan. Stormannens afbleknade ansigte var icke blekare än hans. Vi få väl ta varorna ? frågade Pelle orubbligt. Det var ju för kronans räkning det. blef gjordt.n Kronan... eländige, hvad menar du... Tror du att jag rör det godset... Bort härifrån... fort, fort... Jag far direkte till Göteborg. I detta ögonblick fattade någon under strömmn tårar den förmörkade befälhafvarens nd.