Aftonbladet – 14 maj 1859, sida 2

Olagus vid roret och de fyra andra vid årorna hoppade högt till och reste sig. Ett enda raseriets utrop undföll den mäktige mannens läppar, men det ljöd djupt och doft, besvaradt af klippornas eko. In med årornal ropade tulljaktens herrskare. Lägg till för kronflaggen — jag vill undersöka hvad ni för med er, Drag ända in i rödaste helvete, sakramenskade : tullvalp! röt Olagus. J kan tacka min mildhet att jag bara gör näsan en tum längre på er... Derefter dundrade hans befallning till de underlydande: Ro, ro, allt hvad j förmär, utåt öppna sjön! Och liksom han: utspänt osynliga vingar, vände Anddraken och sköt ut. Stanna, stanna! skrek jaktlöjtnanten, som nu blifvit varm i blodet. Ned med seglen i kongl. maj:ts och kronans namn! Ett högt skallande skratt från smuglarebåten klingade öfver vattnet. Detta hånande skratt blef från tulljakten vesvaradt sålunda att befälhafvaren affyrade den andra kanonen, som var skarpladdad. Kulan vattnade tätt vid båtens lovartslåring. Ny begabbelse från Anddraken, som med sina fyra roddare, upptända af det dubbla besäret att rädda lasten och bele tulltjenstemanven, allt mer och mer vidgade afståndet melan sig och jakten, som, hur skickligt den in fördes, med sina två roddare icke kunde ersätta fyra. s Men ännu hördes löjtnantens starka och ylliga röst dåna fram: ; Backa, eller jag skjuter i båten!n Men han sköt ej — ty nu var smuglarbåen utom skotthåll. I detta ögonblick skulle man icke kunnat na upptäckt minsta spår af den treflige och ;odmodige Gudmar Guldbrandsson, alla frunimmers gunstling med de ljusgula ilockarne