Aftonbladet – 14 maj 1859, sida 2

Ginseppi Garibaldi. Om denne man, hvilken, såsom general för den särskilta armekåren af omkring 20,000 frivilliga från alla delar af Italien, snart åter torde komma att spela en framstående roll, meddela vi här nedan några biografiska underrättelser. Han är född 1806 i det bergiga landskapet Nizza, hvilket jemte Savoyen vanligen lemnar då bästa af konungariket Sardiniens soldater. Men bergnaturen är blott till hälften af betydelse för honom, då han tillika är sjöman och började sin bana inom den sardinska roårinen. Han var under oppositionen emot Carl Alberts absolutism och prestväldet icke så försigtig som Cavour, utan inlät sig i en samrfvansvärjning, men blef upptäckt. Han flyktede först till -Frankrike, sedan till Tunis, der han tog tjenst såsom officer på beyens flotta, fastän blot: för kort tid. Derefter begaf han sig till Sydamerika, tog tjenst i Montevideo och fick öfverbefälet på en liten flottilj, som på Plataströmmen skulle bekämpa Buenos Ayres. Menhanblef snart trött af denna tråkiga tjenstgöring och öfvergick till landtarmen; ja, valde ett vapen, som eljest. icke lämpar sig för sjömän — rytteriet. Största delen af den styrka på 3000 man, som han samlade, måste till följd af lokalförhållanden vara till häst, och med. denna kämpade han någon tid såsom partigängare. Så snart han erhöll underrättelse om revoMutionens utbrott 1848 skyndade han tilk Esropa, der han naturligtvis begaf sig till titt fädernesland, men såsom anhängare af de republikanska lärorna icke fann sig uti atttjena under Carl Albert. Tvärtom ville han störta den inhemska konungamakten på samma gång österrikarne alldeles förjagades från Italien. Följden af att konungadömet då icke åtnjöt allmän tillit, att de ifrigaste i konungen sågo en gammal fiende och en ny trolös bundsförvandt är bekant och förtjenar minnas blott såsom en motsats till de nuvarande bättre förhållandena. — Till Garibaldis heder bör anmärkas, att han icke deltog i de intriger, som åstadkommo -oordning i hären, och icke heller hängaf sig åt den patetiska deklamationen i klubbarna eller tidningarne, utan samlade en legion, hvarmed han kämpade på egen hand. Det var en brokig skara af omkring 5000 man, mera vildt sammansatt än de friskaror, som nu bilda sig i Sardinien af utvandrare från mellersta Italien och flyktingar från Lombardiet. Der funnos både polackar och tyskar, både ärligt folk och gamlaröfvare. Sedan konungen var slagen, blef Garibaldis ställning snart hopplös. Befolkningen i Lombardiet. ville icke resa sig på hans uppmaning, och en österrikisk kår skingrade helt och hållet hans legion. Sjelf räddade han sig till Schweiz, men kom snart derifrån tillbaka till Sardinien och valdes till deputerad. Det är karakteristiskt för den tiden och dess förhållanden, att han i kammaren uppträdde såsom republikan, således såsom konungens fiende af grundsats, och att konungens ministrar, då kriget åter skulle utbryta 11849), icke tordes lemna honom utan sysselsättning, men icke heller kunde gifva honom anställning. De sände honom derföre till Rom, eller funno sig i att han samlade en legion och med den begaf sig dit, der Mazzini vid den tiden hade proklamerat republiken. Garibaldi visade sig driftig och ifrig i att förbereda försvaret för det republikanska väldet, och såsom bekant är blef det också snart tillfälle att på denna punkt använda alla italienska krafter, när Louis Napoleon, då ännu president, med franska na tionalförsamlingens bifall sände Oudinot med 10,000 man emot Rom för att återinsätta påfven. Oudinot nalkades med den gamla fördömen, att italienarne skulle taga till flykten vid första kanonskott. Men så skedde icke den gången. Garibaldi störtade sig öfver hans flank, tillfogade honom nederlag och tvang honom till återtåg. Det var första gången på långa tider en oberoende, republikansk italiensk. armå slagit en fiende, och