Aftonbladet – 14 maj 1859, sida 2

kring den lätt hvälfda pannan och de vackr: djupblå ögonen, hvilka, då de icke lifvade: af någon passionens frammande hänförelse ofta utvisade detta halft släpande uttryck som qvinnorna icke sällan beundra. Nu der emot böljade håret tilltrassladt fram under der på ena sidan af hufvudet slängande fläthat ten, medan sommarkostymen, den tunna ljuse blusen, tillspänd kring lifvet med ett läder bälte och lemnande bröstet bart, visade musklernas kraftfulla spänning, medan pannans svällande ådror tydde på det galopperande blodet, och de blå nordiska ögonen slungade blickar, mot hvars vildhet sydländnin: gens svarta och brinnande voro dufna. Nu skulle Majken ha sett sin befälhafvare, der han för ögonblicket stod stödd mot lodbössan på den upphöjda delen af däcket, hållande kikaren i handen; Ro, karlar, ro för själ och pina! Jag lider icke att ha... Resten af..meningen försvann i orediga ljud. Kikaren lyftades åter till ögat. Jagandet fortfor en god stund utan att afståndet vidgades, men också utan att lemna förhoppning om dess minskande. Det var en mörk, allvarlig jagt. Derborta på smugelbåten hade emellertid dess chef upptagit nya, besynnerliga tankar. Från hvilken grumlig källa fick han den ingifvelse, som på hans läppar lade denna befallning: Å Slå opp sprundet till öfversta konjaksankarn, tag häfverten och låt oss dricka — det friskar modet och gläder sinnet. Förnöj er och drick så länge ni orkari Och nu blef en vild bacchanal: de drucko ur tumlare, de drucko ur skopor, och verkan uteblef ej, medan båten allt närmare nalkades utloppet till hafvet,