Aftonbladet – 13 maj 1859, sida 3

nes fördämmande; Belögringshären väntade förstärkningar från: de nerra staterna. Uti staden rådde stor förvirring och bestörtning. Befälbafvaren öfver trupperna, general Majia. en indian, upprättböll krigslagarne med ytersta stränghet. Han skall hafva stöd i franska sändebudet, markis de Gabriac, och engelska sändebudet, br Otwoy. Underrättelsen om general Miramons reträtt från VeraCruz, som liknade en flykt, hade i staden frambragt ett högst nedslående intryck. Enligt en sednare underrättelse, hade en afdelning af belägringshären försökt en stormding mot stadens försvarsverk, men blifvit tillbakaslagen. Förenta Staternas nya sändebud i Mexiko har till sin regering afsändt depescher, hvaruti han med tillförsigt uttalar den åsigten, att den Jlaglige presidenten Juarez skall gå segrande ur striden mot maktens usurpatorer. Juarez hade blifvit erkänd som Mexikos president af 21 främmande stater, då Miramon deremot endast af 3 betraktas såsom innebafvare af styrelsen. (Insändt.) Om landimätarnos renovationsskyldighet till staten. Landtmätaren är den med redovisningsskyldigheter mest betungade af statens tjenstemän. Först måste han till provinskontoret aflemna konceptkartor och handlingar i sådant skick, att de nästan kunna kallas kopior och afsKrifter, ty karta och handlingar, som lemnas till jordegare, kunde ganska väl uppättas efter kladdar, som vid hvarje förrättnings slut örstöras, men dock utgöra de egentliga koncepterna. Att upprätta koncepter i så vårdadt skick borttager mycken tid, men är en rättvis fordran af och en säker måttstock för landtmätarens duglighet. Dessa koncepter förvaras numera Väl Ordnade och inregistrerade i brandfria tum på provinskontoren. De äro de utförligaste och säkraste upplysningar för jordegaren, statistikern, topografen och sockenkartearbetaren. Jordegaren anlitar dem likväl minst, ehuru han betalt dem, ty bonden aktar eller rättare vaktar sin karta åsom en krigsfånge, som väl: handteras hårdt, men ej släppes lös. När man alltså på två säkra ställen bar hvad man behöfver, tyckes det vara nog. Men en urgammal, fordom högst nödvändig, nu alldeles öfverflödig skyldighet att till generallandtmäterikon-. toret renovera kartor och handlingar qvarstår ännu, och liknar soldatens packning vid storparad — den nedtynger, men gagnar till intet. Ungefär !,,:del af landtmätarens arbetstid åtgår till fullgörande af denna skyldighet. Det vill med andra ord säga, att laga skiftesverket och andra landtmäteriförrättningar skulle, om renovationsskyldigheten borttages, medhinnas på ,,:del kortare tid. Detta vore en vinst för staten och allmänheten, men det vore äfven en pekuniär besparing, ty det enligt lantmäteriinstruktionen nödiga antalet ingeniörer vid generallandtmäterikontoret kunde då inskränkas och aktuariens göromål och aflöning minskas. Det gamla ärevördiga, dagligen tillväxande arkivet, hvars lokal redan är för trång, skulle till en dryg del, som består af äldre kartor, kunna förstöras och resten fördelas på provinskontoren eller möjligen till en del försäljas till jordegare. De derigenom ledigblifna rummen i generallandtmäterikontoret skulle kunna användas till de ifrågasatta sockenkartearbetena, för hvilka lokal ej finnes. Ö Arkivets värde såsom materiel för sockenkartor och geografiska kartor är ej så stort, som man vanligen föreställer sig, ty sådana kartor sammandragas bäst efter konceptkartor och måste derjemte konnekteras och rättas på stället medelst undersökningar och vinkelobservationer. Då händer det ofta, att man påträffar laga skifteskartor så nya, att de ännu ej hunnit redovisas hvarken i koncept eller renovation, eller också kartor öfver större egendomar, hvilka aldrig renoverats. Då måste det föregående arbetet kasseras. Upplysningar om sådana kartors tillvaro kan ås på provinskontoren, men ej i generallandtmäterikontoret. Renovationsskyldigheten tillkom ganska rättvist och wödvändigt när landtmätarne voro statens tjenstemän ch lönades af staten. Sedan borttogos lönerna men j renovationerna. Landtmätaren är nu handtverkare ch aflönas af sina kunder, men för att få den äran ut kallas tjensteman och få bära uniform, återstår wonom jemte andra redovisningar och kontroller renorationsskyldigheten. Under det denna fullgöres, få sunderna vänta på sitt arbete och knota bäst de ilja. Det ämne vi här afhandlat, är af intresse för hela len jordbrukande allmänheten, och vi afsluta det deröre med den önskan, att det måtte vidare bearbeas af någon, som har vilja och förmåga att verka ör saken kraftigare än genom tidningsartiklar. Övn i April. 1859. Bias.